att vilja lite mindre, bara för stunden

Nedstämdhet är svårt. Många tycker säkert att det är obegripligt och bara att strunta i om ingen katastrof just inträffat som ger belägg för det. Själv har jag noterat att den finns där, nedstämdheten, trots avsaknad av katastrofer i alla dess former. Ibland känns det nästan som man tvingas framkalla en smärre katastrof för att andra ska acceptera att nedstämdheten överhuvudtaget existerar. Sorgligt i sig.

Jag brukar försöka leta efter orsaker till det som är när jag inte har full insikt i varför det är. Orsaker som förklarar. Inte orsaker som håller en fast vid och gör det omöjligt att ta sig framåt utan helt enkelt det som förklarar så att man kan förstå. Ge tillräcklig insikt för att man ska kunna, utifrån situationen där man precis är, röra sig framåt igen, eller bakåt, eller åt sidan. Det handlar främst om att röra sig,  utvecklas i någon riktning.

Igår när jag läste Robert Dambergs text om att vilja för mycket, hur det beskrevs som en konstform i sig föll en del bitar på plats. Jag vill helt enkelt mer än jag klarar av. Mer än vad som för stunden ligger inom räckhåll. Det känns hårt. Just för att jag VILL göra så mycket, VILL att det ska hända så mycket omkring mig hela tiden, har lagt min lycka på en så pass hög nivå som jag idag aldrig kommer kunna nå upp dit.

Lösningen är förvisso inte helt svår. Det handlar inte så mycket om att sluta vilja. Det handlar snarare om att sluta vilja att ALLT ska fungera enligt det uppsatta målet och helst NYSS. För så länge den ekvationen är det enda som gäller kommer jag krascha och bli nedstämd varje dag den inte går ihop, varje dag som inte blir som jag räknat med. Det måste gå att lösa på ett annat sätt. Ett annat sätt heter i det här fallet “ett steg i taget”. Du kan inte springa ett marathon så länge du aldrig tar det där första steget. Det kan inte jag heller.

Jag måste helt enkelt börja med de små sakerna. De som skapar välbefinnande, om så bara för en kväll, en dag eller en timme. Jag måste helt enkelt prioritera att må bra nu, inte känna mig värdelös över att inte nå fram till att må superbra sen.

6 thoughts on “att vilja lite mindre, bara för stunden

  1. Mjo, en sak i taget är en bra devis.
    Och att tillåta sig själv att inte vara tvungen att vara världsmästare på allt vid första försöket.
    Då blir det också lite lättare att leva.

  2. Den senare är så mycket svårare att acceptera, men jo jag jobbar på den också. Kanske t.o.m. ska tillåta mig ett andra försök utan att kräva världsmästarfärdigheter.

  3. Vad glad jag blir att läsa att min text väcker tankar, tack!

    Jag tror också att man ska fokusera på att bli glad för de små framgångarna, för att man lyckas med kaffet på morgonen, för att det är lite varmare eller för att man har gott pålägg på frukostmackan. Enkelt, men effektivt.

  4. Men det där tycker jag är skitsvårt. Hur går det då att prioritera? Jag jobbar på det för fullt. Att inte kräva allt av mig genast. Bär omkring på nog med dåligt samvete.

    En fråga till (er – alltså läsare också): Brukar ni gå omkring och ha dåligt samvete? Oavsett om det handlar om skitsaker, att man inte hört av sig till nån kompis på länge, eller att man inte orkat diska på två dagar, eller …äh, ni hajar. Jag har olyckliga tendenser till sånt. Mycket onödigt.

  5. Ett litet svar på din fråga (även om jag inte är så mycket läsare här):

    När jag var yngre brukade jag skämtsamt säga “En gång blev mitt samvete så sjukt att det dog.” och utan att vara fullt så drastisk gav det mig något att hänga upp tillvaron på nu.

    Under många år hade jag dåligt samvete för ALLT. Jag hade dålig samvete för att jag var ledsen när jag fick stryk i skolan eftersom jag visste att det fanns andra som hade det värre än jag, för att ta ett exempel.

    Numera har jag snarare valt att inte lyssna på samvetet alls. För mig är samvetet en moralisk måttstock uppmätt av andra och något som lägger för stor vikt vid hur jag tror att ANDRA FÖRVÄNTAR SIG att jag ska vara och bete mig. Om jag börjar med att vara som jag själv förväntar mig att jag ska vara och accepterar mig så tror jag det kommer bli lättare för min omgivning att också acceptera mig så. Precis som jag måste lära mig att göra så med alla de människor jag har omkring mig – acceptera så som de är.

    Så nej, dåligt samvete har jag sällan. Det skulle inte leda till något bra att ständigt ge sig själv dåligt samvete över struntsaker (eller större saker) ändå. Det ger inga konstruktiva lösningar på utmaningarna i livet som en del väljer att kalla problem.

  6. Pingback: Kort från Digitalpr.se-2010/01/27

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

You may use these HTML tags and attributes: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>