något närmare Newyn

I början av 2008 var jag fortfarande hyfsat stark inombords. Jag hade en sån där inre styrka som gör en till en lugn, glad och harmonisk människa som andra vill umgås med. Jag hade under vintern börjat prata med en man som var avservärt mycket äldre än mig. Någon som då vågade se förbi min sårade explosiva fasad och fokuserade på de delar av mig som jag alltid varit så innerligt frustrerad av att ingen verkar se. Jag hade funnit någon att prata med som kompletterade och möjligen utmanade mitt språk snarare än att slå ner på det för att jag anses ha ett för svårt vokabulär.

Telefonsamtalen blev längre, mer frekventa och gav så mycket energi tillbaka till resten av min vardag att jag själv inte märkte hur mycket av min egen kraft jag gjorde av med. April närmade sig och det började pratas om att vi skulle ses ute i verkligheten – snart. Snart i min värld är ett begrepp som rör sig inom ett par veckor eller max en månad. April passerade, maj flöt förbi. Jag började förundras över mitt eget tålamod. Juni försvann och någonstans runt slutet av juni eller möjligen under juli fick jag en tid och plats att se fram emot. En konsert med KENT någonstans på södermalm. Jag såg fram emot. Fy fan vad jag såg fram emot! Kvällen innan ställdes det in. Konserten gick fortfarande, men min utlovade träff ställdes in. Sedan fortsatte datum att flyttas längre och längre fram.

Något som dessutom pågått under hela den här sommaren, under hela tidsperioden när jag vänligt och bestämt avböjt alla inviter från de män som närmat sig, när jag inte ens tittat åt en annan man med den blicken, pågick en del svartsjukeyttringar som jag då såg som gulligt. Människor jag haft enkla vänskapliga kontakter med online som råkat vara utrustade med XY-kromosom försvann hastigt och lustigt ifrån de miljöer där även han fanns och hade administrativa rättigheter. Då bestämde jag mig för att tycka det var gulligt, så här i efterhand ser jag att det var en varningsskylt jag missade eller rakt av ignorerade.

När vi sent omsider träffades i slutet av september var så mycket sagt åt båda håll att det inte riktigt gick att backa på något, även om det visade sig att hans självbild var så pass vriden att ingen som fått ta del av den skulle känna igen honom ute på stan. Också uppenbart så här i efterhand är att min hjärna vid det laget sedan länge kapitulerat och åkt på semester.

Nio månader av mer eller mindre förskönande lögner var plötsligt inte nog för att sparka ut honom genom dörren samma ögonblick som han klev in här. Så blev det inte. Vi fortsatte träffas under hösten. Jag fortsatte naivt att se fram emot att få träffa de människor han alltid pratade om att han hade omkring sig, att få se lägenheten han berättat om, att få bli mer delaktig i hans liv när han nu hade full insyn i mitt. Så blev det givetvis inte. Det jag däremot fick se mer av var lögner, svartsjuka, manipulationer och annat otrevligt.

Hösten blev gradvis mörkare och mörkare ifråga om gräl, anklagelser och annat som jag verkligen sett till att inte ens kunna göra mig skyldig till. Jag slutade med andra ord gå ut och umgås med andra människor. Helt enkelt för att inte kunna anklagas för att ha varit otrogen eller något annat. Han lovade en ljuvlig upplevelse vid min 30-årsdag vilket fick mig att förlägga middagen med mina närmsta vänner till dagen efter. Samma dag fick jag beskedet om att allt var inställt, han skulle jobba hela helgen. Dagen efter när jag åtminstone då fick kärlek från människor jag har svårt att tänka mig en värld utan sotades även det med små sms och hintar om att han skulle ha funnits utanför restaurangen där vi var och spionerat på sällskapet.

Det finns så många exempel på tråkigheter i det här, jag skulle kunna nämna någon mer, men att skriva ner alla skulle innebära detsamma som att skriva en hel roman. Jag har inte ro till det nu. Kanske någon gång när det inte längre är så påtagligt men inte nu. Trots att det snart passerat ett år sedan jag blev fri från det sitter hoten fortfarande kvar i väggarna. Mitt favoritvin som jag tidigare alltid hade minst en flaska av hemma köper jag aldrig längre. Jag mår illa av tanken på det, inte för att vinet i sig blivit äckligt utan för allt det obehagliga han knutit till det. Jag har fortfarande svårt för delar av mitt eget hem p.g.a. honom. Det känns många gånger som att sitta i en tortyrkammare, inte bara en cell utan inlåst med det som plågat dig mest under en längre tid.

Man kan ju undra varför jag inte reagerade och agerade tidigare. Jag har t.o.m. så starka varningssignaler i allt det här att jag verkligen borde ha ringt polisen och haft honom uteskorterad här per omgående. Som tillfället när han berättade om något från sitt arbete och råkade uttrycka fel namn om sig själv då han återberättade vad kollegan sagt (vilket jag förmodar är hans riktiga namn och inte det han uppgav sig för att heta) likväl som det mail jag fått från samma felaktiga namn (på domänen @dom.se) som han “råkat” försäga sig med. När jag ifrågasatte det senare kom en löjlig bortförklaring om serveraccess och tillgång till andra domäner osv. utifrån karaktären på hans arbete och det slutade med en urladdning av anklagelser mot mig för att jag haft kontakt med någon överhuvudtaget på internet.

Så varför ringde jag inte polisen? Det var där han påstod sig arbeta. Det var där han knöt an min rädsla och inte så mycket rädslan för att jag själv så småningom skulle bli ihjälslagen utan rädslan för att han skulle ge sig på min familj, mina vänner, människorna jag älskar.

Den som läst hela vägen hit kanske åtminstone kan föreställa sig varför jag har svårt att lita på människor idag.

Trackback URL

demoner, makt, män, rädsla