Den där gången i livet när man möter någon som verkligen är speciell. När man vet i varenda liten cell i kroppen, när alla fibrer man består av har en bestämd åsikt utan att man själv valt att sätta ord på den. Man bara vet. Varför är det då så svårt att säga;
“Jag vill att du ska veta att….. äh…. det var inget förresten…. Jag vill inte förstöra något av det vi byggt upp….och det kommer jag göra om jag säger det här…. eftersom jag inte vet hur du ställer dig till det hela….” Det var det tydligen!! Men varför är det så svårt att bara säga: “Jag tycker så mycket om dig just för den du är och jag är glad att du hittat in i mitt liv. Snälla glöm bort hur man kommer härifrån.”
Säg det – det är allt jag har att säga.
Jag gillar, nej älskar, sista delen av sista stycket. “Snälla glöm bort hur man hittar härifrån”.
Visst skulle jag ha velat sagt det här till många, inte bara kärleksar/förälskelser. Det skulle vara skönt att kunna säga det till personer som man “bara” känner samhörighet med.
Som “Farsan” skriver så behöver orden inte ens betyda att man är kär i vederbörande. Bara så glad att han eller hon finns i ens liv men ibland kan det uppfattas annorlunda skrämmande har jag upptäckt. Men man ska aldrig sluta säga till andra vad man tycker om dom om dom betyder mycket för en…
“snälla glöm bort hur man hittar härifrån…” gillar det jag med.. ;-)
Ni har så rätt! Klart de inte behöver betyda, och känslan jag försökte beskriva innan var kanske inte den sortens tvåsamhetsbundna kärlek många förväntar sig. Det handlar snarare om att möta någon man vill ha kvar i sin medvetna sfär under resten av sitt liv. Kanske inte behöver vakna bredvid varje dag, men det är ack så svårt att behöva tänka att man aldrig mer kommer möta eller få prata med personen igen.
Så det finns några personer i min omgivning jag gärna vill ska “glömma bort hur de tar sig härifrån”.
Jag säger det. Jag gör heller inget åt att försöka ta på mig ett pokerfejs. Håller med om det fina i att säga att de ska “glömma bort hur de tar sig härifrån”.
Kärlek ger man till de man känner kärlek till. Men jag är vuxen. Jag vet när man håller igen. Hypotetiskt: Man träffar någon. Inleder ett förhållande. Eller något som är på väg dit. Det klickar, helt enkelt. Tre dagar in på detta säger denna någon “Jag älskar dig”. Var och en må ha sin egen gränsdragning om när man använder så starka ord.
Vackra ord som du skriver om skulle få åtminstone mig att smälta ner till en liten pöl. Icke-verbal kommunikation i all ära.