Jag vill gärna skriva en post om mina syskon. Jag vill gärna skriva en post om gårdagens kaos, det komiska i det hela och hur det placerar vår lilla syskonskara i utkanten av släktens förnäma grenar. För det är så oavsett min släkt har en anledning att vara fisförnäm eller inte (vilket den givetvis inte har) – vi passar inte in. Hur vi än skulle vara och bete oss för att få ett accepterande av kusiner, mostrar, fastrar, farbröder osv. så skulle det i bästa fall möjligen vara ett spelat medgivande, aldrig fullkomligt och hjärtligt.
Å andra sidan gör vi inte speciellt mycket för att passa in. Varken jag eller mina syskon är särdeles drivna av att göra avkall på identiteter och det som vi ser som viktigast för vår egen trivsel för att “upptas i familjen” vi redan borde tillhöra för att vi är biologiskt knutna till den.
Svarta får, hopplösa fall, avstickare, sånna man får skämmas över, dryga jävlar… listan av påhoppsinspirerade namn har varit lång. Det enda de haft att basera den på är dessutom okunskap, rädslan att se någon tanke som avviker från den de fått lära sig att släkten ska ha. Det gör inte så mycket. Ingen av oss är rädd att se världen utanför den lilla bubblan släkten består av. En liten bubbla där det ständigt tävlas om vem som har bäst jobb, vackrast hem på bäst plats, flest barn, smartast barn osv. Det anses t.o.m. prestigefyllt att (för min fars generation) ha barnbarn och den som inte har det tappar en del av sitt värde. Det gör i sig lite ont. Det gör ont att det skadar min far att han inte ställer, och aldrig har ställt, den sortens krav. Det gör ont att han får “ta stryk” för att vi har fått möjligheten att få vara oss själva och fortsätts tillåtas den möjligheten.
Min lilla familj där jag är uppvuxen kan säkert ses som trasig på många sätt. Samtidigt ser jag ändå att det är den hälsosammaste grenen i släktträdet jag sitter på och jag är innerligt tacksam att jag hör till den och inte till resten där det råder rotröta, majoriteten visar sig vara döda grenarna och löven som ändå lever är så besprutade av bekämpningsmedel, för att hålla ohyra borta, att de inte längre är vackra att beskåda – inte ens på avstånd.
Det här blev lite svammel, men detta är å andra sidan istället för texten jag ville ha skrivit. Så varför skrev jag den inte? Enkelt. Det vore att utsätta mig för risken att förstöra vår lite sena julklapp till våra föräldrar. Jag vet nämligen inte om någon av dem läser och det vore dumt att chansa.
Tags: anpassning, familj, reflektioner, tillhörighet, värderingar, ytlighet