något närmare Newyn

Senast jag och min syster sågs hade hon precis registrerat sig på Facebook. Hon berättade dessutom att hon vägrat det i en evighet (tror det var 2007 jag själv registrerade mig där) för att hon hört att man inte kan avsluta och ta bort sina uppgifter. Förvisso inaktivera, men att allt ändå fanns kvar var något hon uppfattade som obehagligt.

Det var ungefär då jag informerade henne om att det är det som gör att Facebook är precis som resten av internet. Har man någon gång publicerat något där så finns det kvar, om inte på ens egen dator eller på servern där man valt att lägga upp det (för att senare radera det) så på någon okänd människas dator, en server någonstans i världen – var som helst.

Att detta i praktiken innebär att de bilder jag visade en del av världen 2003-04 säkerligen finns kvar lite här och var och troligen fortfarande kan tänkas användas som runkobjekt är helt enkelt en av internets alla baksidor som jag får leva med. Jag minns varför jag valde att visa det jag gjorde när jag gjorde det och under vilka förutsättningar. Ingen av bilderna är något jag skäms över och när jag fann att de uppfyllt sitt syfte för mig personligen var det läge att sluta med den sortens galenskaper.

Vet att det finns en hel del skrämselartiklar där ute om hur det på nätet saknas ångerknapp men tänker man efter lite så är det egentligen inget som skiljer sig från livet i övrigt. Har man väl sagt något får man stå för det. För man kan alltid räkna med att det finns någon, bland alla de som hört vad man sa, som kommer komma ihåg det i en evighet.

Men åter till syrran, Facebook och tanken om att det som finns på internet inte försvinner ens när man eldar upp datorn. En fördel med formatet Facebook är att man åtminstone kan låsa om sig. Så vitt jag vet och har förstått av mina inställningar är jag så låst att jag blir svår att hitta, något jag även kommer hjälpa syrran med över jul om det är det hon nu vill.

Be Sociable, Share!

• 

Trackback URL

bloggar, Facebook, Internet, reflektioner, risk