Det svider i ögonen. Det kliar varje gång jag blinkar. Det svider om kinderna. De är dessutom skrikande röda, torra och nariga efter alla salta tårar de fått uthärda idag, igår, i förrgår, under veckan som gått, under veckan innan dess, sen jag minns inte längre när. Det har pågått för länge. Jag har dessutom inget motstånd kvar. Minsta lilla och en ny flod öppnar sig, försöker dränka mig.
Det finns inget kvar att ta av. Jag som mer än något älskar ord kan inte ens förmå mig att hitta rätt ord. Har ingen möjlighet att producera de ord som ritar upp det som är fel. Har blivit mörbultad med ord så länge nu att jag inte ens klarar av att lyssna till dem. Martin har hittat ord som nära nog beskriver mitt vardande idag, men det är ingen tröst i sig att det kan finnas andra som också far illa, inte ens om de är uppdiktade.
Ibland räcker verkligen inte orden till. Då är det bra att känna närhet och omtanke. Inga ord, bara tyst…