Ibland undrar jag hur det skulle vara att bara ge upp. Inte bara ge upp sina drömmar och harva på bäst det går ändå, utan mål. Menar att ge upp helt och hållet. Sluta försöka. Låta livet omkring en förfalla helt och hållet. Inte längre anstränga sig för att ha ett drägligt liv. Inte längre bry sig om att räkningar ska betalas, mat behöver ätas eller något annat. Jag har aldrig riktigt förstått hur man gör det, hur man helt och hållet slutar upp att ens försöka, men kanske vore det lika bra att lära sig. För sanningen är den att så länge man försöker själv och kämpar vidare anses man stark nog att inte behöva något stöd utifrån. Tråkigt men sant.
något närmare Newyn
Ne omittas solum ambulantem
Jag håller faktiskt inte med. Jag har definitivt fått hjälp även fast jag hjälpligt kunna hålla mitt liv igång. Bara jag har visat att jag balanserat på gränsen har det varit ok att få hjälp.
Det kanske kan vara så också. Min text är helt baserad på egna tankar och erfarenheter utefter det bemötande jag fått tidigare när behovet varit som störst från, säg slutet av 2005 och fram till nu. Resonemanget bland husläkare, kuratorer och annat kanske är olika beroende på var man är geografiskt eller vad man kan presentera för grunder till varför man (inte) mår som man gör själv osv. Men när man de gånger man tidigare sökt någon form av hjälp (i situationer som varit avsevärt mycket värre än den nuvarande) för man ser vart det är på väg och man som sagt ändå blivit så illa tvungen att pussla ihop allt helt själv för att inte hamna i en kartong under någon bro vid centralen (vilket innebär att man bara därför anses må tillräckligt bra) så finns det ingen tilltro till att systemet gör något innan det är riktigt jävla kört. Jag har iaf inte den tilltron.