Jag skrev aldrig omtentan i lördags. Istället satt jag hemma och kände mig som världens mest korkade människa. Helt övertygad om att jag hade en intelligenskvot på jämbördig nivå med en fiskmås, om ens så hög.

Senaste tiden har mycket varit just sådär som jag inte vill att det ska vara, Även om jag stundom försökt finnas i sammanhang och situationer jag värdesätter (och det gör jag verkligen – värdesätter de stunder som är) så har det mesta av tid bara passerat förbi, slösats bort på -i n g e n t i n g- alls. Så den där sorgen jag tidigare skrivit om är fullkomlig och närvarande. Det hela är dessutom förlamande.

Likgiltigheten kommer som ett brev på posten, tillsammans med räkningarna som för övrigt är det enda som verkar fortsätta att ramla in i ens liv oavsett vad som händer. De som vill åt dina pengar (som du egentligen inte ens har) är de som är mesta måna om att fortfarande ha dig i livet. Cynismen får nytt fäste i väggarna här.

Föraktet mot små människor som över allehanda kanaler finner ett behov av att uttrycka saker som “jag har minsann riktiga vänner här också men DU är fan inte en av dem” växer. Vad är man för en jävla människa egentligen om man ens väljer att uttrycka en sån sak?

I mina ögon är den som uttrycker sig så knappt värd att kallas människa. Ni får säga vad ni vill om det men att bygga upp sitt eget alterego genom att sparka på andra är småaktigt, ruttet och fult. Den sortens själsligt fula människor har inget i min bekantskapskrets att göra, men samtidigt har jag inget behov av att trycka upp den informationen i näsan på var och en av dem. Genom att inte uppmärksamma får de det utrymme de förtjänar – inget alls.

Om det inte redan är tydligt, så är det här en skitdag. Jag ser inte ens fram emot veckan som kommer. Ser inte fram emot slutet på månaden, högtiderna, slutet på året eller ens nästa år. Ser inte framåt alls…

Be Sociable, Share!

•