Det man mest av allt vill ha ska man önska sig – i tysthet.

Jag har sen länge och flera gånger om frångått den principen. Mest vid tillfällen i livet när det varit för tungt att hålla modet uppe, när det varit för svårt att gå rakryggad och tänka att “i sinom tid” eller “när du minst anar det”.

Samtidigt vet jag precis varför det är så viktigt att man önskar sig det i tysthet. Det handlar helt enkelt om känslan när man slutligen får det man mest av allt önskat sig. Den där ljuva känslan som säger att en att “du är i sanning värd det här”, pirret i maggropen och ruset, lyckan över att vara just det – värd det man önskat sig.

Den känslan försvinner en del, tunnas ut likt saftdropparna i en tillbringare utspädda i vatten, när man önskat sig högt. När man ihärdigt påtalat vad det är man vill ha. När man tjatat tillräckligt mycket – vilket alltid är för mycket.

För när du i det läget slutligen får det du önskat dig, kan du inte vara lika säker på om du verkligen fått det för att du är värd det eller om du fått det för att du ska vara nöjd och sluta störa din omgivning. Sen spelar det egentligen inte så stor roll vad det är du tjatat dig till, om det är en godispåse, en bjudmiddag på stan, en förlovningsring, en kram i all hast eller en ny tjänstebil. Den där ljuva känslan kommer inte riktigt kuna nå fram – i alla fall inte fullt ut.

För mig är det där gällande i allt. Åtminstone allt som betyder något, umgänget med andra människor. Just därför vill jag egentligen inte uttala den där önskan som äter upp mig innifrån. Vill verkligen inte sätta ord på upplevelsen som skulle ge så mycket mer energi åt alla håll än den nu tar med sin blotta frånvaro. För gör jag det, kommer jag aldrig kunna känna att jag fakiskt är värd det, om den dagen någonsin inträffar.

Be Sociable, Share!

•