något närmare Newyn

Jag var på väg att inte publicera detta då jag inte var säker på hur jag skulle hantera. Inte längre var säker på var gränserna går. Vad som var OK att lämna ut då det inte längre gällde mig, utan då det i första hand gäller någon annan, någon som jag inte längre kan fråga om det är okej. Samtidigt är döden jag kommer bli tvungen att bli bättre på att hantera så lite av det här är mitt sätt att processa, ni får ta det för vad det är.

Ibland känns verkligheten så fruktansvärt overklig. Oftast när man är som minst förberedd på det. Kanske just för att det finns en del saker man inte kan förbereda sig på utan att bli galen på kuppen. Vi har lärt oss att leva våra liv utifrån förutsättningarna att det finns en morgondag, och ännu en efter den, och efter den, och dagen därpå. Men ibland blir det inte så och det kan bli så oerhört svårt att greppa.

Förvisso vet vi det genom de årliga nyhetsuppslagen, för de är återkommande. Det enda som skiljer är att det är nya människor som råkar ut för omständigheterna. Sjumilakliv skrev om det ikväll men också något som relaterar till händelsen tidigare idag där hon ber (snarare än uppmanar) alla att ta det försiktigt där ute i trafiken. Jag hoppas fler gör som hon ber om. Annars tycker jag fler ska göra som jag säger nu; Ta det extra lugnt, kom hellre sent om du inte kommer iväg i tid men se åtminstone till att komma fram.

För det gör så ont när vi får veta att du är borta. Precis som det gör så ont, är svårt att förstå och ger ett skimmer av overklighet i vår tillvaro när vi läser om olyckor och senare också får inse att det handlar om någon vi på ett eller annat sätt känner. Det är här gränsdragningen mellan världen utanför och på internet dessutom försvinner och blir än mer påtagligt obetydlig. För det räcker faktiskt att ha bekantat sig med någon via nätet, även om tid för att mötas i verkligheten inte har funnits än, för att det ska göra ont.

Jag tänker inte låtsas att jag verkligen kände henne för det gjorde jag inte. Jag följde hennes tweets, hon följde mina. Vi mötte varandras kommentarer ibland men inte så att vi alltid kommenterade vad den andre skrev. Så jag kan inte säga att det gör ont utifrån att jag kände henne. Däremot så gör det ont. Hos mig gör det mest ont utifrån vetskapen om sorgen som de som levde med henne nu måste ta sig igenom. De som nu måste försöka lära sig att leva utan hennes fysiska närvaro. Pojkvännen som aldrig mer får vakna bredvid henne. Sonen som aldrig mer får känna sig trygg i hennes famn eller aldrig mer får höra sin syster skratta. De bitarna gör mest ont hos mig, även om jag inte känner någon av dem.

Så ikväll tänder jag två ljus här hemma, för henne och dottern, samtidigt som jag samlar all den energi av inre styrka och kraft jag kan framkalla och nå för att i en bön skicka energin till de som lämnats kvar. En stilla bön om att de får all hjälp de önskar, att det finns någon som ser till att de förmår att finna den kraft de behöver för att fortsätta leva.

Vila i frid.

Trackback URL

bortgång, omtanke, sorg