Håller med helt. fasansfullt.

En enda gång har jag upplevt något likande i Varberg. Det var när dåvarande frun blir påhoppad av en idiot jag dessvärre en gång jobbade tillsammans med. Han sa att hon “inte skulle tro att hon är nåt för att hon kommer från Lund” (dvs fin i kanten, välutbildad, ser ner på andra och saker han bara fått för sig). Jag ville fan slå ner honom.

Det omvända hände en gång på en fest. En polare som sedan åratal bott i Sthlm bjöd på kräftskiva i Varberg och han hade tagit med sig några polare från sthlm. Vi var ungefär lika delar varbergare och Stockholmare. En (1) idiot från sthlm retade ihjäl sig på oss för att vi var lantisar och därmed idioter. Notera att det var en. Samma princip som när århundradets stolpskott Anna Kinberg Batra sa att stockholmare var smartare. Vilket ju inte är sant.

Ett exempel till: oftast blir vi TV-frilansare uppdelade av geografiska skäl. Göteborgare gör TV i Gbg, skåningar i Malmö osv. Men vi sprids omkring ibland och det är vi vana vid. Men efter ett jobb i Luleå där vi i stort sett bara var göteborgare och skåningar fick bokningsbolaget mejl och telefonsamtal från Luleå Hockey att vi hade varit så fantastiskt trevliga osv. Det var vi, men naturligtvis var det agg mot Sthlm som spökade. Jag har svårt att fatta sånt. Man stämplar inte folk som idioter eller för den delen änglar utifrån geografi. Usch.

Som Studiomannen skriver ovan, har jag aldrig träffat någon från någon annan landsända som så definitivt tar avstånd från sina hemtrakter, utan de är snarare stolta över sina hemmarker och åker hem över helger och högtider. Astrid Lindgrens smålandsidyll med Bullerbyn och Emil i Lönneberga känns hyfsat raserad.

Tror snarare det handlar om hur man blir bemött när man “kommer hem” om så bara på besök. Vet inte hur det är i resten av Sverige eller om det egentligen är så för alla en i småland men det jag upplevt (och rätt många med mig) är att bli stämplad utifrån att man varit iväg. Jag får t.e.x. höra att jag blivit “en snorkig jävla 08a” av människor på byn hemma utan att de egentligen vet något mer än att jag en gång i tiden flyttade till Stockholm. Oavsett hur man är när man är där anses man ändå vara en jävla stropp och de bestämmer också (åt en) att man ser sig som bättre än de enkom för att man bott/bor någon annanstans.

Kan inte för mitt liv tänka mig att någon normalt funtad människa vill flytta tillbaka till något sånt.

Jag har aldrig behövt flytta till Stockholm. Men när jag bodde i Skåne (Lund och Malmö) noterade jag att flera skåningar flyttade norrut (Stockholm ligger ju rätt avsides) för att de tyckte att de behövde det. Inte många, men några stycken.

Men alla dessa smålänningar man träffar på. Jag har bekanta lite varstans i Småland. Men de flesta har flyttat för att sedan aldrig återvända. Läkaren, född i Gislaved säger tack, men nej tack. Radioproducenten, född i Älmhult säger samma sak. Fotografen, född i Växjö dito. Osv. Osv.

Vad är det för fel på Småland? Något är det ju.

Själv bor jag i Varberg. Konstant inflyttning och dessutom återflyttning av gamla varbergare som studerat i Lund eller Uppsala. Nära till Göteborg. En håla? Ja, för fan, men det är ett jävla drag under sommarhalvåret.

Själv jobbar jag med TV och reser därmed lite varstans och jobbar. Jag känner, precis som alla andra, en massa folk i Stockholm, men jag vill helt enkelt inte flytta så långt bort. Detta är inget framsidesnack. Så tänker vi. Jag flyttar nog ner till Skåne igen, där kontinenten ligger en tågresa bort och där det är varmare.

Visst är vi olika. Men jag frågar igen, med tanke på din tänkvärda text: vad är det som gör att smålänningar måste flytta?