Allt började med ett enkelt litet tweet om Djungelvrål. Hos mig innebar det en koppling till ett gammalt minne. Mina första Djungelvrål.
Jag bodde fortfarande i Småland då. Gick nog fortfarande i tredje klass. I början av det läsåret hade en ny kille börjat hos oss. Hans familj hade flyttat ner ifrån Stockholm, något område som hette Svartbäcken (kan vara att jag minns fel där). Vi hade dessutom ett överskott på tjejer i klassen så tillskottet var mer välkommet än någon ville erkänna. Utan att gå in på för mycket detaljer så blev vi tillsammans. Jag gick på akvarellkurs hos hans mamma. Någon gång under höstterminen hade jag varit tuffare än vanligt och frågat chans på honom. Någon gång hade jag fått en liten lapp av honom i fickan på mina ytterkläder under tiden akvarellkursen pågick. Någonstans i allt det där blev jag med pojkvän, om än på ett väldigt barnsligt och oskyldigt stadie.
Han ringde ibland och slängde glatt ur sig; “Tja, ska vi lattja?!” Första femton gångerna hade jag inte en aning om vad han sa, men svarade alltid ja. Resten av gångerna hade jag ingen aning om vad han egentligen menade men eftersom det ändå innebar att umgås på samma få kvadratmetrar så sa jag alltid ja då också.
Någon gång under tiden vi var tillsammans blev det en nästan-riktig-dejt i form av ett biobesök. Visst, hans mamma var med eftersom det var åtta mil till biosalongen och hans lillebror var också med eftersom hon inte gärna kunde lämna honom ensam, eller om det var så att han också ville se filmen. Det kan t.o.m. ha varit så att hon tänkte åka dit med sina söner och sen bara vara snäll och låta mig följa med eftersom jag och hennes äldsta son ändå lekte så ofta.
Oavsett vilket så minns jag ändå delar av det fortfarande. Det var magiskt. Det var Mio min Mio vi såg. Jag tyckte filmen var rätt läskig då. Minns t.o.m. att vi hade tagit med bilkuddarna (du vet sånna där barn sitter på för att kunna ha bältet på sig på rätt sätt) in i biosalongen. Jag minns att vi sedan satt och höll varandra i handen hela vägen hem. Men jag minns också att det var allra första gången i mitt liv som jag åt Djungelvrål. Jag fick dessutom en hel påse alldeles för mig själv.
edit: jag finner det dessutom fascinerande hur ett ord inte bara leder till återkopplingar i minnet utan hur det samtidigt utifrån det kan skapa engagemang och dialog kring enkla funderingar som uppstått ur det. Tack alla som deltog i diskussionen kring när Mio min Mio möjligen kan ha visats i Kalmar och huruvida jag är en slöhög som inte har bättre koll på imdb. Det är just sånna här små saker som får mig att fortsätta twittra.
