För många är det så självklart att de inte ens kan föreställa sig problematiken som föds ur avsaknaden. De kan inte sätta sig in hur det är att vara utan, mest för att de vet att de inte alls kommer behöva vara utan. De kan utan problem säga “skit i det nu, fokusera på det andra istället!” för att de är trygga med att det finns kvar när de fokuserat klart på det där andra.
För en som jag finns inte den tryggheten. För en som jag är det skillnaden mellan att fungera som människa och att inte fungera alls. För en som är som jag är oxytocin ett livsgivande bränsle snarare än en drog. Man kan likna det vid att förmå en bil att röra sig framåt utan bränsle, går säkert bra i nerförsbacke men så fort det lutar lite åt fel håll är det tvärstopp. Det räcker med de enklaste formerna för att den här motorn inte ska skära sig.
Jag har känt ibland att när jag är stressad och får en kram så räcker det inte med fem eller tio sekunder. Först efter kanske 15-20 känner jag att kroppen börjar slappna av, sinnet går ner i ett lägre tempo. Visst är det märkligt.
Vissa kan ju ha råd att lyxa till sig med en massage men det är inte alla förunnat.
Som sagt, för många är det ändå så pass självklart att möjligheten alltid finns. Det är så självklart att man helt enkelt missar att inte alla har den.