Wizard’s First Rule


People are stupid; given proper motivation, almost anyone will believe almost anything. Because people are stupid, they will believe a lie because they want to believe it’s true, or because they are afraid it might be true. People’s heads are full of knowledge, facts, and beliefs, and most of it is false, yet they think it all true. People are stupid; they can only rarely tell the difference between a lie and the truth, and yet they are confident they can, and so are all the easier to fool.


Vid den här tiden för ett år sen började jag för första gången närma mig drömmen jag alltid burit med mig. Jag började se horisonten. Jag svävade, hade fjärilar i magen, vågade börja se framåt. Mina drömmar blev mindre diffusa och kontrasterna i mina inre bilder blev allt tydligare. Det var inte vilken dröm som helst. Det var den drömmen. Den där innersta önskan jag burit med mig sedan jag var liten. Den livssituationen som, när jag läser andras upplevelser av deras motsvarighet till den, skulle vagga mig i glädje och lycka genom större delen av mitt liv.

Det var vid den här tiden för året jag var dum i huvudet. Jag anade det, men ville inte riktigt se det. Möjligheten att förverkliga drömmen tedde sig alldeles för påtaglig. Det var fram till i februari jag samlade bevis på min egen ointelligens. Min egen oförmåga att se vad som egentligen fanns. Det som fanns var lögner. Lögner som var väl anpassade till mina innersta önskningar och därmed ledde till att jag lät mig utnyttjas. Det gör ont att se. Det gör ont att veta att jag trots all försiktighet genom åren som gått tillät mig att vara så jävla dum i huvudet.

Det gör ont att släppa taget om drömmen. Samtidigt är det vad jag måste göra. Låta den gå, precis som jag låter människor jag bär i hjärtat gå. Jag har ingen rätt att hålla fast någon eller något. Istället försöker jag lura mig själv att tro att jag verkligen har nya mål. Delvis fungerar det, å andra sidan har jag emellanåt svårt att motivera mig att fortsätta. Kanske för att inget i livet har kunnat mäta sig med känslan den stora drömmen bar med sig. Att sätta upp mål när det mesta ter sig meningslöst är svårt.

Att dessutom vara medveten om hur lätt man kan lura sig själv gör det egentligen bara svårare att lura sig själv. Människor ser det de vill se. Det gör jag också uppenbarligen. Resultatet har blivit att jag inte längre vågar titta. Jag vet inte om jag orkar upptäcka att det jag ser, än en gång, egentligen bara är luft. Lögner färgade av mina drömmar. Jag vet inte hur jag skulle må av att behöva uppleva det igen. Även om jag för stunden tyckte det verkade äkta – tyckte att det såg så verkligt ut.

This entry was posted in Åsikter and tagged , , , . Bookmark the permalink.