Igår var det IDOL-hysteri på twitter. Åtminstone kändes det så då flertalet av de jag har i mitt flöde twittrade om det. Glada tillrop, sura kommentarer över juryn och en massa annat som jag tror de som gör programmet skulle ha intresse av att läsa. För mig var det totalt ointressant. Jag följer inte IDOL. Då jag yttrade det blev jag snabbt förklarad IDOL-hatare, vilket fortfarande förvånar mig samtidigt som jag fascineras över hur snabba människor är att döma andra att vara antingen för eller emot utifrån små korta kommentarer som får plats på 140 tecken.
För egen del handlar det om att jag inte är intresserad. Jag tycker programmet, idén och fenomenet i sig är ointressant. Har aldrig förstått hysterin som skapats kring det. Visst det ger något att prata om i fikarummet på jobbet. Men på den tiden då jag hade ett jobb, ett fikarum och arbetskamrater var jag hellre tyst och funderade på det som var viktigt för mig när de drog igång IDOL-pratet eller vilken annan dokusåpa det nu var som slaviskt skulle följas.
Igår kväll fastnade jag istället på SVT2 där K special hade ett program om Juliette Binoche rullande. I min högst personliga tillvaro är hon intressant, någon jag ser upp till. En människa som fascinerar mig, som jag beundrar och som jag lite i smyg ibland önskar att jag fick chansen att lära känna. Första gången jag såg henne var när jag var 12 år. Sent en kväll när familjen gått och lagt sig, hemma i den lilla byn i småland, smög jag upp och satt mig i vardagsrummet och tyst, tyst lät jag “Varats olidliga lätthet” rulla i videon.
Kan kanske anses lite väl snuskig för en 12-åring, men för mig då var hela filmen vacker. Hon var otroligt vacker, berättelsen i sig var på något udda vis vacker och någonstans i allt det är blev jag säkert en liten del av vad jag är idag. Programmet igår kändes alldeles sådär som jag förväntar mig att Juliette ska vara, enkel, klok, ärlig och hur trött, sliten, gammal hon än må börja bli är hon ändå vacker. Jag uppfattar henne framför allt som en kvinna som går sin egen väg. Jag beundrar hennes syn på livet, åldrandet och individens förmåga, så som det beskrevs i programmet. Oavsett vad som trycker på från samhället, omgivningen, ideal så är den egna vägen det viktigaste.
“Om åldrandet vore accepterat skulle det knappt märkas.” ~ Juliette Binoche
För mig är det också så. Den egna vägen är viktigast. Sen måste inte alltid den egna vägen vara precis tvärtemot vad alla andra gör, radikala steg åt sidan från andra människors vägar. När jag var yngre tänkte jag att nu när så många människor genom så lång tid har gått på den här planeten borde det inte finnas någon plats kvar där ingen har gått. Vart jag än går kommer jag alltid kliva i någon annans fotspår.
Den viktigaste lärdomen för mig i den insikten var att förstå själv att när jag går efter dig handlar det inte om att jag ständigt vill gå i dina fotspår, utan att jag vill gå där just då. När jag sedan viker av åt ett annat håll är det inte för att göra mig fri från dina fotspår eller hävda något i protest mot dig, utan det handlar bara om att det är just där jag vill – just då.
För mig handlar inte “min egen väg” om att vara för eller emot, med strömmen eller mot strömmen, på ena eller andra sidan. Det handlar inte ens om att gå där ingen annan har gått förrut. Det handlar helt enkelt om att förstå varför jag är där jag är, väljer det jag väljer och går där jag går just då. Att jag följer det som väcker min nyfikenhet och mitt intresse oavsett hur många (eller få) andra som delar det intresset eller den frågan med mig.
Du behöver inte förstå varför jag går där jag går. Det räcker att jag gör det.
Tags: förebild, inspiration, livet, media, twitter
Hon är så larvigt vacker. Jag fastnade för henne när jag såg Frihet – en blå filmen.