Vi pratade lite om det under en alldeles ljuvligt trevlig middag igår. Jag har tänkt ytterligare lite på det idag. När jag dessutom läser “Hur social vill du vara?” ser jag hur det bara är en sida av myntet. Den andra är fortfarande i trakterna av skolgården och mentaliteten där. För visst minns de flesta av oss tiden på skolgården, vilka som alltid valdes först under gymnastikens lagsporter, vilka som egentligen aldrig valdes och vem som inkluderades och vem som inte fick vara med. Visst finns det de ibland oss som gärna ville vara sociala men aldrig valdes. Den som har läst Jonas Gardells Jenny (och en del av hans andra böcker) vet vad jag pratar om.
Sociala media skulle kunna vara så mycket mer. Det skulle kunna vara möjligheter att knyta kontakter man aldrig annars skulle kunnat nå, eller drömma om. Det skulle kunn vara chansen att möta andra så som de är. Det skulle kunna vara möjligheten att följa människor som delar några av ens tankar eller intressen just bara därför. För att de intresserar en personligen. Det skulle kunna vara möjligt, utan att man behöver ta med sig rädslan för att hamna utanför om man väljer att följa fel människa.
Visst går det och visst händer det. Men i väldigt stor utsträckning händer också det som redan hänt så många gånger på alla landets skolgårdar, på alldeles för många arbetsplatser och i alldeles för många små samhällen runt om i Sverige. Det skapas små reservat i den stora ankdammen. Det skapas det som i många fall kallas bubblor där reglerna är glasklara, du har inget här att göra om inte högsta hönset i hierarkin (kanske rent utav moralhäxan) godkänt dig. Klubben för inbördes beundran är solid. I sociala medier har den dessutom ännu ett utrymme att tydligt tala om vem som är med och vem som inte är välkommen.
Det är inte längre intressant vad du har att tillföra, vem du är, det viktigaste är än en gång vem du känner, vem som har godkänt dig som människa. Varför jag tycker så illa om det är inte alls för att jag är avundsjuk på gemenskap eller det vackra i det. Jag tycker helt enkelt illa om sättet det exkluderar människor, fryser ut och i sig bara är ännu en form av mobbing. Jag som trodde det var något man växte ifrån när man blev vuxen.
För oss som flyttat ifrån skolgårdarna, småsamhällena och trångsyntheten är det i sig ett litet bakslag. Möjligheterna med sociala media grusas av samma gamla visa från förr. Samtidigt är det kanske här vi får tänka om, vi som orkade se lite längre, än en gång kanske behöver göra just det. Se lite längre. Inse att människor blir inget annat än vad de redan är, oavsett vad för verktyg du sätter i händerna på dem.
Vi pratade lite om det under en alldeles ljuvligt trevlig middag igår. Jag har tänkt ytterligare lite på det idag. När jag dessutom läser “Hur social vill du vara?” ser jag hur det bara är en sida av myntet. Den andra är fortfarande i trakterna av skolgården och mentaliteten där. För visst minns de flesta av oss tiden på skolgården, vilka som alltid valdes först under gymnastikens lagsporter, vilka som egentligen aldrig valdes och vem som inkluderades och vem som inte fick vara med. Visst finns det de ibland oss som gärna ville vara sociala men aldrig valdes. Den som har läst Jonas Gardells Jenny (och en del av hans andra böcker) vet vad jag pratar om.
Så klokt, så rätt. De sociala medierna blir aldrig större än människorna som använder dem.