Mia skriver om det som gör så ont. Det gör verkligen ont, rakt igenom själen. Samtidigt som jag läser, blir tårögd, ser att det är som hon säger (jag har verkligen inga ord som kan trösta) så beundrar jag henne. Jag beundrar henne för modet. Jag beundrar alla andra som kämpar med sina drömmar om familj, just för att de vågar försöka. Mia berör mig. Jag ser hennes styrka, jag ser hennes försök. Jag beundrar, innerligt.Samtidigt inser jag att det är där min förlamande spik mellan kotorna i ryggraden sitter. Det är modet som sviker. Så till den grad att jag aldrig fullt ut någonsin vågat försöka. Jag har varit bra på att leta ursäkter men jag har sedan 1999 (och det som hände då) aldrig vågat utsätta mig risken att bli gravid, aldrig vågat drömma om att någon faktiskt vill skapa en familj med MIG av alla världens människor och agerat utifrån det. Jag har aldrig varit i närheten av att gifta mig heller. Aldrig varit sådär nära inpå något verkligt att jag faktiskt kunnat tro att det kan hända. Visst kan någon i min omgivning peka på ett halvhjärtat försök till familjeliv, men det fanns ingen drivkraft i det. Jag var inte modigare då än nu.
Det hjälper inte att människor omkring mig säger “Du är ung fortfarande, du hinner!”. Det hjälper verkligen inte. Så länge modet inte finns så spelar det ingen roll hur mycket tid jag har. När dagen kommer då jag vågar, är det inte säkert att tiden är på min sida. Om det någonsin händer.
“Being deeply loved by someone gives you strength; loving someone deeply gives you courage.” – Lao Tze
Jag tror de där som säger "du hinner" har rätt. Det kommer. Eller så kommer det inte, och då kanske det är okej också. Oavsett vilket, så ordnar det sig på något sätt. *kram*