Ibland önskar jag det fanns shoppingterapi för sånna som jag. Alltså inte kvinnor som shoppar så till den grad att kreditkorten glöder och sedan ber lite tyst i smyg att någon annan ska ta räkningen när den kommer. Inte heller att själva shoppingen i sig skulle vara terapi för något annat i livet som är alldeles för jobbigt att hantera. Jag syftade snarare på terapi för oss som får panik och någon grad av ångest redan vid tanken på shopping.
För mig personligen är den ångestfyllda delen starkast när det kommer till kläder. Jag har, och vet dessutom om det, ingen känsla för stil, mode och vad som passar/inte passar vilket i sig ger mig en lätt panik redan där. Samtidigt får jag kanske skylla mig själv, då det där var saker som inte alls intresserade mig när jag var yngre. Jag läser inte ens blaskor som riktar in sig på mode och allt vad det nu är i form av ytpolering man ska tycka är så himla viktigt. Men oavsett det så utgör det i dagsläget ett problem (om än banalt kan tyckas för många).
Om jag inser att det finns ett plagg jag skulle behöva kommer jag garanterat på fler kreativa lösningar för att undvika att slippa behöva ge mig ut i klädbutiksdjungel och försöka hitta det. Visar det sig att jag till slut ändå inte kan undvika det sker hela shoppingsprocessen under väldigt plågsamma former. Bekanta som varit med mig för att shoppa ute på Barkarby Outlet har fått stå ut med att jag storgråtandes rusat ur butiken (innan jag ens hunnit gå ett helt varv för att se vad de har), sätter mig på en bänk utanför och snörvlar och hulkar för att få luft medan tårarna sprutar och snoret rinner.
Skulle jag mot all förmodan någon gång hitta något jag vill ha och för stunden dessutom har råd med räcker det med en lite för lång kö till kassan för att jag ska ha en rekordsnabb överläggning med mig själv och konstatera att jag verkligen INTE BEHÖVER det här plagget för att sedan hänga tillbaka det och skynda därifrån. Så istället för att vara glad över ett lyckat köp försöker jag intala mig att jag är nöjd med att inte ha spenderat pengar.
Ett försök har varit postorder, vilket i sig inte är lika ångestladdat förrän kläderna kommer hem. Då är det oftast bara att inse att modellerna antagligen är 2 dm längre och väger ett flertal kilo mindre än jag. Sen är hela returprocessen mer än jag orkar med, vilket i slutändan gör att det inte blir så mycket shopping där heller, oavsett om det gäller kläder eller män som jag nämnt tidigare.
Min senaste räddning var väninnans garderobsrensning då jag inte bara kom därifrån med en hel kasse (för mig) nya kläder utan även ett litet hopp om att hennes klädsmak och still skulle smitta av sig så pass att jag kände mig trygg i att våga mig ut och shoppa något nytt som passade in med resten. Men icke!
Allt det där jobbiga är kvar. Det börjar redan på morgonen i paniken över att inte vara säker på att det jag tar på mig åtminstone ser OK ut. Att i ett sånt läge fundera på mer shopping är lite som att skriva under sin egen dödsdom och välja avrättningsmetod. Så visst är det med beundran och faktiskt också lite uppblandad avundsjuka (jag vet att det är ett fult ord men just för att jag vet att jag inte har den förmågan själv) jag ser på andras prat om sin senaste lyckade shopping.
