vem är ouppnåelig för dig?

Visst är det lite roligt ändå hur vi gör skillnad på människor och människor. Kom inte och säg något annat. Det är lite grann som att vara starstruck men kanske inte alltid av de mest uppenbara orsakerna. Samtidigt handlar det oftast om att vi upplever andra att finnas i en annan dimension, på ett högre steg än oss själva i omvärldstrappan och därmed blir det nästan ouppnåeliga. För min del blir det lite skrämmande och jag hinner ofta tänka; “Varför skulle han/hon överhuvudtaget vilja prata med mig? Jag som är så liten och obetydlig i jämförelse.”

Jag märker också att det sällan finns någon logik i vilka människor som fastnar i respektive skikt. Jag kan ta några tydliga exempel i som finns i min medvetandesfär genom sociala media. Där finns en hel rad med människor jag ser upp till, skräms av och beundrar på ett respektfullt avstånd, för inte ska väl jag komma och tränga mig på där.


I samma sfär finns där också de jag tycker om. De som jag av olika orsaker ser ur ett, för mig, närmare perspektiv och därmed inte är lika rädd för att röra mig nära. Det senare handlar kanske egentligen om att jag känner människorna från andra ställen, har sett mer av dem på flera sätt runt om i verkligheten och har i något format lyckats skapa en personligare relation till dem.

Så samtidigt som Christina Olsson, Sofia Mirjamsdotter, Joakim Jardenberg, John Mellqvist, Ulrika Good och Karin Friberg känns som supermänniskor vars respekt jag å ena sidan känner att jag nog aldrig riktigt kommer att förtjäna. Så har jag på andra handen Niclas Strandh, Iwanca Hansson, Mark Comerford, Sjumilakliv och Troed som jag utan djupare betänkligheter skulle krama om bara för att jag tycker de är underbara människor och kramar är – typ det jag gör..


6 thoughts on “vem är ouppnåelig för dig?

  1. Men vännen. Jag förstår vad du menar. Jag har också känt så inför andra. Det där med att man ska förtjäna respekt. Känner så nu också. Till delar. Inför en del. Framför en del.
    Men tro mig, jag är en person som sliter för att få saker att gå ihop, ser ut som satan på morgonen när jag vaknat. Orkar inte tvätta handdukar som jag borde, svär åt katterna när de kissar på mattan och hotar med slakteri, jag fiser och säger idiotiska saker, tränar marginellt, äter ostbågar en masse och skiter därmed i alla GI-metoder som finns. Jag har gjort – och gör – misstag men har lärt mig tänka att det är de som gör mig till den jag är.
    Jag är ingen supermänniska. Jag är alldeles vanlig, ganska simpelt vanlig och vill tro att jag har ett stort hjärta, att jag kan finnas till för vänner som behöver mig, att jag kan få lov att vara den jag är och ändå vara omtyckt (så har det inte alltid varit ;)), att jag kan vara den bästa mamman för mina barn och att jag kan göra saker som jag vill och tycker är bra.
    Du får fråga Deeped om jag är något att vara rädd för ;)
    Stor jättestor skitstor kram till dig.

  2. Ameeh, jarå. Jag är ännu mindre supermänniska än Christina Olsson… jag kan inte det och inte det och inte det.. Nääähehehehe, jag bara skoja.

    Jag är en supermänniska, men det är även Christina och DU, för att vi är vi.

    Jag förstår vad du menar. Jag är också JÄTTERÄDD för dendäringa Mymlan och Jocke och vad de nu heter, precis på samma sätt som du :)

    Men jag tror att skulle man träffa dem så skulle det vara världens trevligaste personer. Precis som du och jag.

  3. Hållermeddu. Vissa människor har man helt enkelt lite mer respekt för, känner sig lite mer tillintetgjord inför. Mymlan, Jardenberg och Ulrika Good tillhör helt klart den skaran, även Bokhororna i mina ögon (fast jag hade skypemöte med några av dem idag och de är supertrevliga).

    Och KRAM på dig med! Dig skulle jag krama närsomhelst. Bara att säga till, kramar har jag i överflöd.

  4. Jag är i och för sig kanske inte världens trevligaste person, ganska tillbakadragen och uppfattas ibland som sur, men det beror inte på något annat än min egen blyghet och osäkerhet…
    Jag övar varje dag på att vara trevlig och tänka att andra kanske VISST vill prata med mig och tycker att jag är en intressant person…

  5. Jag har suttit och stirrat på det här inlägget en stund för att komma på vad jag ska svara. Men mina superkrafter har tagit slut, så jag ber att få återkomma.

  6. Det som måste tilläggas (jag vet inte varför jag inte skrev ut det tidigare – kanske för att jag då ville titta mer på kontrasten) är att de jag gav exempel som jag skulle våga krama om har också en gång i tiden funnits på min andra hand. Det har funnits en tid när jag inte vågat eller vetat hur jag ska närma mig dessa ljuvliga människor. Men någonstans, någon gång har det funnits en dörr på glänt, ett tillfälle där det uppenbart varit ok och välkomnande att möta dem. Så jag ser mest fram emot att få möta fler supermänniskor och kanske få krama om dem någon gång.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

You may use these HTML tags and attributes: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>