Jag får höra det med jämna mellanrum. Människor reagerar på att jag ger snabba svar på tal. De är dessutom inte bara snabba utan slår på någon av de strängar som spelats ut av den som först yttrat sig. Ibland kan det ta en stund för andra att se hela tankekedjan att komma fram till den punkten där jag valde att stanna, plocka upp och leverera ett svar. Jag tror nog att jag kan skylla det här på pappa.
Ofta och många gånger under uppväxtåren, kunde han slänga ur sig; “Tänk snabbt!” och kort därefter kom ett objekt farande mot en i hastigheter som man inte alltid räknat med. Han var helt enkelt ute efter att jag skulle fånga. Vet inte om han hoppades att jag skulle bli fotbollsmålis där ett tag, men insåg väl så småningom att det bara var att ge upp. Jag fångade i stort sett ALDRIG.
Så länge det bara var ett gosedjur eller något annat mjukt var det kanske inte så mycket att hetsa upp sig kring. Men så var det ju inte alltid, ibland var det nycklar jag bett om, bollar eller något annat otympligt objekt som skulle gjort ont att få på sig.Då jag så sällan fångade utvecklades istället två andra strategier. Endera hoppa åt sidan för att inte bli träffad eller att helt enkelt slå tillbaka på volley.
Om jag tar det här ett steg längre så är det ofta det jag gör språkmässigt. Du skickar en kommentar åt mitt håll, eller rakt ut i luften i sammanhang med flera deltagare och jag slår den på volley innan så många av de andra reagerat. Med det inte sagt att jag alltid träffar rätt, men jag har åtminstone tänkt snabbt.
Tack pappa!
