Speciellt om mornarna, då hatar jag den. Kroppen anser att det är alldeles för tidigt när telefonen sätter igång. Den skriker, kvittrar, ringer i klockorna värre än en domedagspräst, allt för att jag ska vakna och uppmärksamma dess existens. I det läget håller jag fortfarande med kroppen och trycker till telefonen. Inte nu! Inte än! Sen! Om en stund! Så håller vi på, länge. Varje morgon då jag behöver ta mig ur sängen tidigt.
Då jag för ett tag sedan märkte att tiden verkligen drog iväg i det här, var det bara att konstatera att 9-minutersintervaller är alldeles för mycket. Alltså ställer jag numera alarm på tre olika tider, vilket innebär att i samarbete med varandra är intervallerna inte mer än 3-6 minuter. Snooze är ett gift!
Idag tog det 1½ timme att ta sig ur sängen. En å en halv JÄVLA timme! Jag hatar det! Mobilen hatar mig, speciellt vid den tiden på dygnet. Det innebär att jag får stressa för att inte bli sen. Jag hatar att stressa, tänker inte stressa. Det innebär att jag får prioritera bort en del annat ur morgonrutinerna istället. Tröttsamt! Jag behöver en ny lösning, någon som drar av mig täcket, varsamt knuffar mig ur sängen och påtalar att det ÄR dags att kliva upp.
Så finns det någon som vill extraknäcka som mobiltelefon?
September 8th, 2009 at 17:00
Men gud så skönt att det inte bara är jag. Mina vänner säger att jag borde ställa klockan en och en halv timma senare så får jag sova längre och slipper snooza. Men jag MÅSTE snooza.. annars svimmar jag om jag går upp ur sängen!!!
September 8th, 2009 at 19:02
Mina har sagt samma sak, men äntligen slutat med det. Det är precis det där som dina och mina vänner inte riktigt förstår, "slipper snooza" är inte ett alternativ i sammanhanget.