Under veckan som gått har jag fått lära mig helt nya saker om twitter. Mycket av det är så sorgligt att man inte kan annat än skratta åt det och resten, det som verkligen får en att gråta, skickar mig återkommande signaler att det är hög tid att skriva den där bloggposten om ankdammar, den som funnits i periferien sedan i somras. Den som förtydligar fenomenet som man inte alltid ser när man är upptagen med att vara/försöka vara den största ankan i dammen och dessutom har tappat grepp om vad som verkligen spelar roll i livet.
För det är nämligen så, twitter inom Sverige är en ankdamm. Förvisso uppdelad i mindre pölar där olika högsta höns råder och domderar spelet, men ändå inte större än vilken virtuell ankdamm som helst. På många håll finns en hel del underbara deltagare och allt är inte problematiskt. Problematiken uppstår först när det börjar presenteras ankdammsregler som godtyckligt bestämts av någon men som överhuvudtaget inte nämns förrän samma någon anser att det finns de som avviker, som inte håller sig till reglerna – som f ö inte offentliggjorts.
Att dessutom tro att man verkligen känner någon, kan börja ställa diagnoser på folk (varför man nu öht ska ge andra diagnoser vet jag inte) och har full koll på hur en annnan människa är utifrån 140 tecken x 2000 tweets borde vara varningslampa nog. Ett läge när det är dags att vakna en smula och ifrågasätta vad man håller på med.
Men mer om det senare. Istället för att förundras över hur människor jämför, vems framfart som är acceptabelt och inte, hur man avgör vem som har fått sina följare på “rätt” sätt eller inte, vilka som räknas och inte, tänker jag ägna en stund åt att lära mig historia. Den andra dumburken visar något om den tiden när Preussen fortfarande ansågs mäktigt och den stora fienden hette Frankrike.
September 26th, 2009 at 00:31
Ikke bry deg så mye om andedammen, og om uskrevne (eller skrevne) regler. Bruk følsomheten din, og ditt eget indre kompass. Bare redde mennesker har behov for å kontrollere andre.
Du har din helt egne stemme, og det er alltid godt å lese det du har på hjertet. (Selv om det du har på hjertet ikke alltid er så godt.)
September 26th, 2009 at 09:02
Att bry mig handlar främst om att det roar mig att se på, därtill tycker jag det är lite tråkigt att rädslan föder den sortens behov oavsett situationer. Genom att lyfta ut troll i solen får man bukt med dem innan de ätit sig stora och ohanterliga.
Sen är då såklart som du skriver. Allt jag yttrar är inte rosvatten och lammungar, men den som förväntar sig att det ska vara det är mer fel ute än jag. Jag har ingen avsikt att vara något annat än mänsklig vilket inte bara är allt det vackra.
September 27th, 2009 at 20:38
Twitter är som vilket barhäng som helst ;-). Man får kompisar som å jobbet ungefär. Man snackar och snackar bryter upp och går vidare. Uner tiden man hängt i baren har man kanske lärt sig en del också. Många nyheter och hittills okända kunskaper sprids via twitter och oftast snabbare än vi sedvanliga nyheter. Och så en hel del måbratjatter faktiskt. Humor. Distans och perspektiv.
Men inte ankdamm.
Tycker gör man som man vill. Ordningspolisern akn man strunta i ;-)
September 28th, 2009 at 14:37
Ankdamm eller inte, det är nog samma sociala regler som gäller på Twitter som i de flesta andra sammanhang där människor från olika platser och bakgrunder möts, vare sig IRL eller på webben.
September 28th, 2009 at 14:46
Poängen oavsett situation är att ömsesidigheten måste gälla i ALLA riktningar!