ett tyst litet eko från förr

Det kanske hör till vanligheterna att man slänger gamla skriv- och ritblock när de är fullklottrade. Jag har alltid haft svårt för det. Helt enkelt för att mina block oftast innehåller lite mer än vad de egentligen var avsedda för. Någon tanke, någon känsla, något som jag har burit med mig men inte kunnat berätta har fastnat där, i ord. Ibland i bilder, men oftast i ord. Så har det alltid varit.

Ett ritblock jag köpte i Cork 2004 bar följande sida med sig.


Mannen ifråga är sedan länge avvecklad och bortglömd, jag saknar honom inte ens. Jag minns vad han hette men namnet betyder inget längre. Det som fortfarande betyder något när jag läser är det jag ser av mig själv, revan i mig som skapades då. Spåret av vem jag var då och samtidigt vem jag egentligen innerst inne alltid är.

Kanske är det därför det är så svårt att kasta bort.

This entry was posted in Newyn and tagged , , , . Bookmark the permalink.