Politik har aldrig intresserat mig. Jag tycker det är rakt igenom tråkigt. Visst, jag förstår såklart att det påverkar och håller igång hela samhällsstrukturen och avgör en del i hur vi har möjlighet att leva våra liv. Men det blir inte roligare för det. Det tjafsas om en det ena och en det andra och pajkastning och syndabocksnomineringar verkar vara ständigt återkommande fenomen. Lite som på dagis!
Det uppblåsta kacklet om Mona Sahlin och kyrkovalet är också något jag inte orkar sätta mig in i. Jag kan absolut tänka mig att tycka att hon får leva sitt liv precis som hon vill och jag kan också hålla med om kyrkan väl ändå har fått egna ben att stå på och att hennes brist på inblandning där kanske inte borde vara livsavgörande för något alls. Det är det inte heller.
Under sommaren började jag mer och mer luta åt att rösta grönt nästa år. Samtidigt kommer jag så väl ihåg något jag lärde mig under en akvarellkurs när jag var 10 år. Om man blandar rött och grönt, så blir det grått. En grå kladdig sörja, vilket jag tycker många gånger är vad som visats upp av samarbetet. Sitter dessutom Mona på toppen av en den grå sörjan så.. Sorry, men jag tror inte på konceptet.
Man kan tycka hur illa som helst om det blå, vilket jag många gånger gör, men är det enda alternativet för att garanterat slippa en grå sörja ledd av en kvinna jag inte har något förtroende för ifråga om att styra landet jag bor i, så finns det en överhängande risk att det blir så.
Men visst, jag har ett år på mig att ändra åsikt – många gånger.
[BILD LÅNADES HOS HTTP://ZIMBABWEWILDDOGS.WILDLIFEDIRECT.ORG]
Tags: makt, perspektiv, politik