Det finns så oerhört mycket funderingar kring beteenden och bekräftelsebehov just nu. På ett sätt är det fascinerande att se hur människor som exkluderar och inte involverar alla i samtalen, som är så totalt ointresserade av att höra något annat än sin egen röst, ändå skriker högt och blir förolämpade om någon av deras åskådare riktar sin strålkastare av uppmärksamhet åt något annat håll. Samtidigt tycker jag det är rakt igenom tragiskt.
Mer detaljer än så tänker jag inte gå in på, i alla fall inte just nu. Mina strålkastare med uppmärksamhetsglimmer behövs bättre på annat håll idag. Grälet som skulle uppstå av detaljerna skulle helt enkelt vara en fråga om resursslöseri, åtminstone för mig.
