Det har gått över en månad nu. En vän som lever med sociala media i sin direkta närhet föreslog någon gång i juni att jag borde testa att twittra. Direkt ifrågasatte jag meningen med det hela. Fanns det någon poäng med det, hade jag någon som helst nytta av det, var det inte bara yrkesverksamma människor som använde det och varför skulle någon där ta notis om min närvaro. Jag testade.
I samband med att jag reggade mig accepterade jag möjligheten att det kunde vara totalt meningslöst, men visst kunde jag väl åtminstone titta på det. Så många community, IM-varianter och annat som jag testat så kunde jag väl lika gärna testa det här också. Någonstans där omkring så fastnade jag.
Jag hittade ingen direkt mening, men det var lite roligt. Det gav dessutom en motivation att börja skriva lite mer än 140 tecken i stöten igen. Så jag letade upp en av de gamla bloggarna jag hade testkört i tysthet för många år sedan och blåste liv i den. Hur det har gått med den har ni säkert upptäckt. Men jag inser samtidigt nu när jag skriver att jag inte riktigt kommer närmare svaren på mina tidigare ifrågasättanden. Eller är det kanske det jag gör.
Mina grundläggande ifrågasättanden har alltid varit; Varför skulle någon bry sig om att läsa det jag skriver? Vem tycker det är intressant överhuvudtaget? Med tiden känns det mer och mer som svaren på de frågorna är irrelvanta, helt enkelt för att det är fel frågor. Det är inte där mitt fokus ligger. Det är inte där mitt fokus någonsin har legat, jag har aldrig tillåtit det. Visst finns det en del av mig som tvingar mig att skriva, men det handlar om en vilja att just skriva och den sidan har å andra sidan alltid funnits oavsett om någon läser. Så kommer det alltid vara.
Det som istället känns relevant för mig är människorna jag möter över nätet, tankarna, funderingarna, berättelserna. Energierna de ger ifrån sig och på vilka sätt de berör mig. I mina första trevande försök att få ordning på twitter kom Niclas närmare, utöver det gav han ljus åt mitt mer långrandiga skrivande här och såg till att fler hittar det. Samtidigt är det inte det, utan hans skrivande, våra samtal som berör mig mest. Jag är glad över att få finnas i hans närhet.
På liknande sätt är jag glad över att få vara delaktig i Ulrikas liv. Hennes funderingar och formuleringar får mig alltid på ett så sprudlande humör. Även när hon berättar om sina gråtattackare lyckas hon beröra så till den grad att jag bara vill följa med vidare, lyssna på det hon har hört, se det hon har sett. Underbara Per som jag fått känslan av också “ser” på många sätt som jag gör, det finns så mycket att känna igen, både i det som är svårt och samtidigt allt som får en att le.
Jag inser att det här kommer kunna bli ett kilometerinlägg om jag ska gå igenom alla människor och alla bloggar som berör, som gör mig alldeles varm inombords och som får mig att ständigt vilja återvända, vilja möta människorna igen. Det finns så många. Jag har dessutom funnit många av dem via twitter. Visst är det underbart att ett litet tweet som svar på någons kluriga kommentar kan få en fortsättning som leder vidare till stadier där det nästan börjar kännas som att man känner lite av/med människorna bakom. Att följa LordFredruk och förlossningsderbyt var ännu ett litet exempel på något som verkligen kändes i hjärterötterna. Samtalet med Elvira om destinationskorrektheten på pendeltåget lika så. Jag tycker så oerhört mycket om att tillåtas bli nyfiken, krypa in under skinnet på i tweets, följa med i tillhörande bloggarna och bara känna med, känna mer och låta mig beröras.
Det kanske inte är så sociala media är tänkt att användas men det är så jag använder de nu. För att låta mig beröras. Så fortsätt beröra mig, det finns så många fler jag vill återkomma till..
July 28th, 2009 at 00:09
Lite så upplever också jag twittret. Det är svårt att vara utan.
July 28th, 2009 at 15:51
Mmm, snudd på beroendeframkallande. Undrar vad bieffekterna blir.