Jag skulle egentligen ha skrivit den här texten redan i förrgår, men då hade den kort och gott blivit en kort redogörelse för dagen. Innan jag somnade igår och lagom till det att jag vaknade i morse hade aktiviteten som sådan fått fler dimensioner och jag fann mig själv i en situation där jag kan applicera den på fler delar av mitt liv.
I tisdags gick dagsutflykten förbi Etelhems krukmakeri. Där nöjde vi oss inte med att på allt fint de producerar där, och inte heller med att se på alla fina alster andra besökare lyckats ta fram där, utan vi valde att också själva testa. Jag kan konstatera att det ser betydligt lättare ut än vad det faktiskt är, eller så är det just så enkelt som det ser ut men först när man väl lärt sig hur det ska göras. Dreja kan väl vem som helst tycker en del. Jag hade aldrig testat det tidigare. Svårigheterna jag upplevde var att hålla leran centrerad och samtidigt uppmuntra den att anta en ny form efter eget önskemål. Att forcera fram en ny form visade sig ett ödesdigret. Resultatet blev bara kladd och en lerklump som vägrade sitta kvar på drejskivan.
Det andra försöket gick aningens bättre men det i sig berodde snarare på ett mer försiktigt närmande och ett större tålamod till den egna attityden. En lägre hastighet på drejskivan och ett mjukare handslag gjorde en avsevärd skillnad. Det lugnare sinnet kändes som den rätta centreringspunkten att använda i bemötandet av både leran och uppgiften som sådan. Istället för kladd och kaos övergick det hela till att bli en mer meditativ upplevelse och något jag absolut kan tänka mig att göra flera gånger, trots naglarna.
Innan jag somnade såg jag det här ur perspektivet människor i världen, hur vi ser på varandra och oss själva och svårigheterna där emellan. Alla de små skålar, vaser och krukor i torkhyllorna som tidigare besökare producerad tittades på med ögon fyllda av förundran. Jag såg hur vackra saker de lyckats åstadkomma och jag såg det genom filtret i ögonen som säger mig att de haft samma grundförutsättningar som jag. De har aldrig gjort det här tidigare.
När jag väl satt mig vid drejskivan själv, med min av någon annan centrerade lerklump, hade jag redan där bytt filter och såg mina händer med ögon fyllda av krav på vad jag allra minst måste åstadkomma med det jag hade framför mig. Jag behövde allra minst åstadkomma något som matchade det jag redan sett. Mina högt ställda krav på mig själv. Min rädsla över andras syn på mig och det jag åstadkommit om det inte var tillräckligt kvalitativt. Det var i samband med det allt bara blev lervällig och klumpen i sig lossnade från drejskivan. Jag såg också framför mig hur centrerade alla andra måste ha lyckats vara för att åstadkomma det de gjort, inte bara med lerklumpen men också med sina liv. Hur de behöver balansera och finna punkten där de är centrerade i sig själva för att upprätthålla den bild som jag, och säkert många andra ser, av dem ute i verkligheten.
Vid andra försöket valde jag att glömma bort omgivningen, strunta i kraven och fokusera på det lilla och enkla. Jag fokuserade istället på att hålla lerklumpen (och även mig själv) centrerad. Min omgivning förflyttades successivt längre och längre ut i perfierien och det enda som fanns kvar centralt i medvetandet var jag och lerklumpen. Den där lerklumpen som så sakteliga började ändra form och se ut som något 
annat, något centrerat och något ganska tilltalande. Att det sedan inte var helt jämt, helt rakt eller helt perfekt gjorde inte så mycket. Det var helt enkelt inte så pjåkigt som det var, och tillräckligt behagligt i sin form för att andra säkert också skulle kunna förundras och fascineras även över det jag åstadkommit. Jag som aldrig umgåtts med en drejskiva tidigare.
