Nu när fåfängan fått lite större utrymme i tillvaron har jag än en gång (säkert sjuttioelfte gången i ordningen men vem räknar) bestämt mig för att komma i form. Inte för att jag är direkt tjock eller så utan helt enkelt för att jag ÄR ohälsosam i mitt nuvarande tillstånd. Jag röker förvisso inte, har aldrig lärt mig hur man gör, men jag dricker en del alkohol emellanåt och äter dåligt. När jag väl äter något är det oftare extremt ohälsosamt än tvärtom. Med en oförklarad anemi i grunden är det dessutom något som brukar märkas, jag orkar sällan något alls. Dags att rycka upp sig med andra ord.
Jag inser någonstans också att för att kunna klara det här behöver jag vara snäll mot de delar av min kropp som får utstå de mesta av påfrestningarna, vilket jag i dagsläget inte är. Mina små fötter. Ett par ypperliga trettiosjuor som idag torteras med högklackat, förhårdnader, blåsor, sår och allmänt misshandlas där nere på sin bottenplacering i hierarkin. Nu när jag dessutom läst och redan visste om att fina fötter går längre så borde jag nog göra något åt saken. Men vem vågar jag utsätta för de här hemska ursäkterna till fötter? Att jag tycker det är pinsamt att visa upp deras miserabla tillstånd är tillräcklig orsak att låta bli och istället fortsätta plåga de i tysthet.
Tags: fåfänga, hälsa och ohälsa, träning, ytlighet
July 18th, 2009 at 13:39
Jag har MYCKET svårt att tro att de är SÅ miserabla :)
August 23rd, 2009 at 08:54
Jag har fortfarande inte vågat lämna in fossingarna, men det skulle verkligen behövas.