Antagen!

Nu i dagarna är det tid för första antagningen till höstens studier på högskola och universitet. Jag hade en plan redan förra hösten som jag då satte i verket alldeles försent, helt enkelt för att jag inte förstått den accepterade – men för mig fullkomligt ologiska – turordningen vid ansökan, så istället fick jag se till att sätta planen i verket i år.

Jag minns att mamma ringde i april och var måttligt stressad över att jag inte skulle hinna söka i tid. Detta då jag månaden tidigare lite lätt presenterat min framtidsvision för mina föräldrar, mest för att jag ville att de skulle sluta stressa mig om mitt liv. Jag har en plan. Detta informerade jag också moderskapet om då hon stressade i april. Vid det laget hade min ansökan redan funnits i systemet sedan en månad tillbaka.

Ikväll passade jag på att logga in på studera.nu för att se hur långt deras processer hunnit. Efter en liten omväg lyckades jag logga in på mitt konto och det är med skräckblandad förtjusning jag konstaterar att jag blivit antagen till mitt förstaval. Mitt högskoleprov visade sig tillräckligt! Jag blev antagen!

Orsaken till de kluvna reaktionerna bottnar delvis i att jag i mars inte var säker på vilken utbildningsplats jag ville ha som första alternativ, den som var närmast kontra den som verkade ha bäst rykte i fråga om anställning efter utbildning. Samtidigt bestämde jag mig då för att ryktet verkade vara marginellt och avståndet mellan hemmet och skolan fick därför ha en större betydelse. Därutöver handlar en del av kluvenheten i den där förbaskade självkänslan som är så söndertrasad att jag knappt vill kännas vid den alls i dess nuvarande tillstånd. Ytterligare något att ta itu med så snart som möjligt, och det ska gudarna veta att jag jobbar med dagligen.

I det stora hela kommer att accepterande av studieplatsen innebära en ordentlig omställning i vardagen då jag vet att min nuvarande livsstil inte kan hantera tre års studier, åtminstone inte av den karaktären. Jag behöver få vara frisk, jag behöver få känna mig motiverad och jag behöver få trivas i tillvaron. Jag behöver helt enkelt må bra för att kunna bli bra i det jag ämnar utbilda mig till. Det känns samtidigt skönt att det just nu dyker upp människor omkring mig som verkar beredda att stötta och coacha där det behövs.

Samtidigt känns det fortfarande lite läskigt. Jag blev antagen! Ska jag verkligen tacka ja?

This entry was posted in Utbildningen and tagged , , , . Bookmark the permalink.

2 Responses to Antagen!

  1. Geir LS says:

    Utgår från at du gjorde just det – tackade ja, altså. Det är mycket som kan hända om man vågar tacka ja, och oftast något bra.

    Men ibland måste man våga säga nej.

  2. Fröken Svår - i all enkelhet.. says:

    Den här gången behövde jag våga tacka Ja. Vilket jag också gjorde och än så länge håller känslan av att på något plan ha hittat hem till mitt rum av 'inre ro' i sig.

Comments are closed.