Men för helvete!!


Nu ligger de där på köksbänken, än en gång. Sen i lördags har de blivit bruna i skalet och börjar närma sig stadiet oätbara. Jag känner av en lätt irritation när jag ser det. Jag visste redan när jag var och handlade att jag inte skulle äta upp dem. Men så tänkte jag att jag nog kanske kunde tänka mig det ändå. Jag skulle inte ha köpt dem överhuvudtaget. Jag äter inte bananer. Jag tycker inte ens om bananer. Det vet jag redan. Det vet min omgivning också. I undantagsfall, sisådär en gång var tredje år, vill jag ha bananer på knäckebröd eller i yoghurt. Det är ett tag kvar till dess. Lik förbannat köper jag skiten! Aktivt slöseri till ingen som helst nytta vilket mest gör mig förbannad på mig själv. Å andra sidan är den här ovanan inte det minsta ny, den har pågått sen 2000, men då var det inte fråga om bananer.

Jag kom på mig själv idag och insåg sambandet. När jag än en gång stod och plockade i fruktdisken på Hemköp borta vid Skanstull, slog det mig ungefär som om en hord elefanter sprungit över mig likt ett lämmeltåg. Jag hade överhuvudtaget inget i fruktdisken att göra, det var Västerbottenpaj jag ville ha när jag gick in i butiken. Men ändå, plockandes i fruktdisken och vid åsynen av berget med honungsmeloner slog det mig. Bananerna var från början en honungsmelon.

Den där jävla honungsmelonen, som det till slut hette. Ett av mina små irriterande, förvisso något som gick att överleva men ändock irriterande, inslag i tillvaron. Ända sedan jag flyttade in hos dåvarande sambon vid nyår 2000 fram till separationen i november 2003 flyttade det även in en honungsmelon i vårt kylskåp. Skulle någon fråga varför kunde svaret säkert bli en axelryckning följt av konstaterandet att “honungsmelon är gott”. Han gick med på att argumentet höll i ungefär 2 månader. Dock var det aldrig så att den där melonen någonsin åts upp. Istället låg den parkerad i kylskåpet som något gammalt årgångsvin, till det att den nog var så rutten på insidan att det inte var värt att chansa. Då slängdes den. Vid nästa månatliga storshopping av mat fick en ny fin honungsmelon följa med hem. Sådär höll det på, månad efter månad, år efter år. Visst fördes det en och annan diskussion under tiden om huruvida det faktiskt behövdes en honungsmelon när både han och jag redan visste att den aldrig skulle bli uppäten. Han lät mig vinna, åtminstone under perioderna efter de två gångerna då jag faktiskt skar upp melonhelvetet och serverade det till något annat ätbart.

Däremellan önskar han säkert att han tagit i från tårna och vrålat; “Men för helvete! Kan du sluta köpa den där jävla melonen!!” I tysthet önskade nog jag också att han hade gjort det. Då hade jag sluppit köpa fanskapet, bära hem det, se det ligga där på hyllan och flina varenda gång jag öppnade kylskåpet.

Nu, snart sex år efter att vi flyttat isär, är det istället bananer! Samma beteende, jag känner igen känslan, jag vill inte ens ha de där jävla bananerna. Ändå envisas jag med att köpa skiten! Så visste vore den en lättnad om jag någon enda gång, just när jag står där och plockar i fruktdisken, har någon jag vet bryr sig om mig i närheten som i den stunden greppar tag om min handled och ryter åt mig; “Men för helvete!! Kan du SLUTA köpa bananer nån jävla gång!!”


This entry was posted in Ätbart and tagged , , . Bookmark the permalink.