Jag känner mig en smula isolerad fastän det inte ens gått ett dygn. Det enda jag kan gömma mig är kurslitteraturen. Kanske är det bra på sitt sätt. Solen skiner, Gotland är varmt, här ute är mest åker och öde. Väl på plats insåg jag att jag glömde solglasögonen hemma. Fyraåringen ryckte på axlarna och sa “Då får du väl åka hem och hämta dom då.” Jag förklarade ingående varför det inte var så lätt. Enkel resa från dörr till dörr skulle innebära ungefär sex timmar, så att resa tolv timmar för ett par solglasögon skulle vara så länge att jag i så fall skulle välja att stanna hemma. För ett kort ögonblick lät det som en tillräcklig orsak att åka hem, ett par kvarglömda solglasögon.

Mina orsaker att vilja vara där snarare än här är av en helt annan karaktär. Jag kan inte riktigt släppa honom med tanken, även om det nog är det enda sättet jag kommer ha fått möta honom på. När jag någon enstaka gång vet vad jag är nyfiken på, och det tidigare flaggats med grönt ljus, varför ska jag då sitta och vänta? Att jag samtidigt är rädd, slår knut på mig själv, säger de där dumma sakerna som bara rädslan skulle få för sig att häva ur sig, det gör mig inte mindre nyfiken. Men visst, när rädslan sagt sitt så är det gröna ljuset borta, även om ingen satt upp en stoppskylt på väl synlig plats. Så det är kanske lika bra att jag är där jag är, med kurslitteraturen och familjen som verkar ha försvunnit någonstans utan att säga något. De dyker förhoppningsvis upp igen framåt matdags, vilket jag hoppas är snart. Jag börjar bli hungrig.

Be Sociable, Share!

•