Jag hade egentligen tänkt lägga upp ett par bilder för att illustrera en del av det senaste dygnets händelser. Å andra sidan så har alla försök att ladda över från telefonen till datorn krånglat idag, så minsta motståndets lag innebär bildlöshet. (det gick istället att lösa i efterhand)
En katastrofal kväll slutade bättre än den såg ut att kunna göra. Jag har gallrat bort en klass (den jag studerar med fyra dagar i veckan) med människor från att eventuellt kunna ses som vänner i framtiden. Jag kan fortfarande bli arg när jag tänker på delar av händelseförloppet. Jag har ont i kroppen av det ännu, det går säkert över under veckan.
Samtidigt kan jag inte tillåta mig att tycka att det senaste dygnet har varit fruktansvärt. Det har det inte. En skara rötägg kan inte få förstöra så mycket av det som ändå blev bra.
Längtan dök upp som från ingenstans, eller njå han svarade på ett sms när det som mest behövdes, och fångade upp det som var kvar av mig i den mån det var möjligt. Upplösningstillstånd, att vara emotionellt slagen i spillror och därtill kanske också finnas i en förstärkt känsla av hjälplöshet i utlämnandet av att sitta ensam i en del av världen där man aldrig tidigare varit. Det kan säkert vara svårt att pussla ihop det där om man inte är van, och än mer omöjligt om man egentligen inte vill lägga så mycket energi på den som går i bitar. Nu får jag känslan avv att längtan ändå vill..
Jag är på ett sätt tacksam över att längtan gjorde ett försök, där vid midnatt. På ett annat bara euforisk över just samma sak. I varje liten detalj under timmarna efter fanns genomgående ömhet, oavsett om det bara var närhet eller hårdare tag än så. Hade någon utifrån kunnat kliva in i morgondiset, medan vi ännu sov, hade facit över nattens omvårdnad ännu synts tydligt i hela bostaden. Morgonstund visade sig bli en fortsättning på det som pausades för att ge utrymme för sömn. Närhet i överflöd.
När vi lämnade hans tillvaro idag stod mina skor fortfarande kvar på köksbänken. Den ena utan anmärkning, den andra utan klack och då även limskadad i ett tappert försök att rädda den.
I min hall står istället ett par skor som alldeles nyligen tillhörde en flicka på 9 år.
