Så är det. Jag måste lära mig att sluta lyssna på tystnaden.
Jag måste lära mig att inte analysera de där orden som inte sägs, som inte tas upp, som inte alls ges något utrymme. De där orden jag är så rädd att få höra att jag ändå tror att de gömmer sig i tystnaden.
Solen skiner. Kvällen ska jag ägna åt att umgås med människor som än så länge verkar uppskatta mitt sällskap mer än störa sig på det. Den här dagen ska få bli bra, även om längtan står i en förort och gräver ner betongfundament istället för att röra vid mig. Jag tänker inte ens låtsas att jag inte önskar att han hellre rört vid mig. Han vet om det, han förstår det och det är helt ok. Jag får önska, jag får längta, jag får se framåt. Det känns skönt, och ovanligt, att det är ok.
