När är det tänkt att man ska skaffa barn?

Unionens medlemstidning Kollega 03/2008 har en artikel som gav upphov till eftertanke idag. Ser vi till hur verkligheten förhåller sig i arbetslivet så är nog svaret; “Aldrig!”. Eller möjligen när som helst så länge man har någon annan som står för försörjningen och man inte behöver bekymra sig över att ha ett jobb som säkerhet för den egna överlevnaden. Visst har även jag en förståelse för att småföretagare som behöver expandera sin verksamhet och ta in ytterligare arbetskraft kanske inte ser det som idealiskt att ta in någon som, om man nu ska vara nitisk och se det ur ett riskperspektiv, löper risk att försvinna redan efter ett år för att påbörja en föräldraledighet. Men nog känns det oerhört påfrestande att känna sig särbehandlad som kvinna, i synnerhet vid nuvarande ålder och fortfarande utan barn. Det känns lite som om det förväntas att man ska explodera vilken dag som helst, bli tre gånger så stor och börja spruta ut ungar åt höger och vänster.

Själv har jag i dagsläget ändå inte rätt förutsättningar för att skaffa barn. Åtminstone inte enligt de normer jag själv vill se ska infinna sig i samband med ett så stort beslut. Alltså är risken långt ifrån stor att det överhuvudtaget blir några. Visst har jag tänkt tanken att det vore idealiskt att klämma ur sig ungar under studietiden. Det skulle å andra sidan kräva en högavlönad man i andra änden för att det ens skulle ha en tillstymmelse till chans att fungera någorlunda bra rent praktiskt. Det verkar ju onekligen lättare att låta bli helt, för när är det egentligen tänkt att det är ok att skaffa barn?
This entry was posted in Barnlösheten and tagged , , , . Bookmark the permalink.