“SVT sänder gudstjänster, varför inte en begravning?” Så skriver Johan Croneman på DN idag.
Nåja, varför inte dra saken till sin spets då och sända fru Johanssons begravning, och var och varannan gemene mans också för att avdramatisera det lite till. Eller det kanske inte är sådär tilltalande när media inte har varit inblandad i deras liv tidigare.
Att ens försöka påstå att det här skulle vara ett anständighetskrav att sända just den här begravningen i TV är inte mer än sandlådefasoner. Uppenbarligen visar frågeställningen (i skrivandets stund) att 72% av läsarna inte alls tyckte att det här hade i TV att göra. Det säger väl en hel del bara det. För egen del kan jag inte annat än misstänka att familjen, trots sorgearbete och allt det där, ändå är lika kåta på att synas i media som de flesta andra av släktet medelsvenssons i dagens samhälle. Orsak till en sån tanke? Det fanns flera exempel på det av grannar/bybor redan vid skallgångstillfället, så varför skulle familjen i sig vara annorlunda?
En tjej i tonåren som var med vid skallgången, fick kameran i nyllet och mikrofonen uppkörd i näsan såg mer ut att njuta av det än verkade direkt angelägen om att faktiskt vara där för att finna flickan. Nog för att orden hon sa var något i stil med “Jo, men man måste ju visa att man bry sig lite åtminstone.” men det jag läste av kroppsspråket sade snarare “Om jag får synas i TV så är väl det här en väg jag får ta för att hamna där.”
Men nog om det nu, det börjar gå lite för långt ifrån grundtanken. Så om vi nu redan har visat EN begravning i TV på en egentligen okänd person, så är det väl lika bra att SVT fortsätter – om inte annat så åtminstone för att hålla god min – och hädanefter visar fler begravningar på människor som vi annars aldrig hade hört talas om.
June 20th, 2009 at 23:32
Ah… själv skrev jag en massa om det: http://deepedition.com/?s=engla&x=0&y=0
August 23rd, 2009 at 09:19
Jag har läst ikapp, synd att jag inte hittade dig då – när det var. Tack.