Var är alla pappakandidater?

Kanske är det en ålderskris som spökar med mig ikväll, eller så är det bara en stilla undran jag haft länge. Vart är alla de där förträfligt bra blivande papporna någonstans? För visst vill jag också ha barn, en egen familj att älska, även om jag kan ha verkat motsträvig till det hitentills. Det å andra sidan handlar nog mer om att jag har en bild om hur jag vill att min familj ska se ut. Med andra ord inte alls som den jag vuxit upp i, och samtidigt ligger mitt eget ideal kvar i den gamla kärnfamiljen. Jag vill att alla mina barn ska ha samma pappa, trist kanske men enkelt och utifrån det kaos jag själv upplevt vet jag att det ändå fanns en trygghet i att mina syskon var mina och inga som bodde lite hemma och lite någon annanstans osv.

Min viktigaste grundtanke vad gäller mina barn, och vad som än så länge hindrat mig från att faktiskt skaffa några, är inte så svår men kanske krävande? Först och främst är barn något man ska vara två om, tycker jag. Mina barn ska ha två föräldrar som älskar dem och som ALDRIG skulle utsätta dem för ens tanken på att de skulle vara oönskade. Man kan tycka att det är en självklarhet för varje förälder. Min egen barndom skvallrar om motsatsen, det är inte så självklart som det borde vara. Det finns barn som fått lära sig leva med vetskapen att världen hade varit bättre om de inte funnits.

Det svåra verkar vara att hitta killar som vill ha barn och faktiskt vara där resten av den tid det tar att fostra dem till vuxna ‘egna’ människor. Däremot finns det gott om idioter (har jag märkt) som gärna kan tänka sig att hjälpa till att göra barn, men sånna har jag inget för. Satt och diskuterade det här med barn med vänner ute på krogen i torsdags. Mitt i allt det här fanns det så klart en idiot som kunde infiltrera att han gärna ställde upp och kunde tänka sig att hjälpa till med den biten. När jag vänligt avspisade honom (på samma sätt som han fått nobben 2 veckor tidigare) kom den där dräpande kommentaren “Du vill alltså inte ha sex med mig?!” och bara det är ett lysande på den typen av män jag inte ens kan tänka mig finns med på listan över tänkbara pappakandidater.

Så varför är de så svåra att hitta? Är det för att de redan har löst det hela på annat håll, har minst två barn någonstans i världen och är inte längre nödvändigtvis så värst sugna på fler. Till saken hör nog också att jag inte ser det som idealiskt att börja familjebildandet vid 40, mest för de risker det för med sig rent biologiskt. Samtidigt verkar det inte finnas så mycket att göra åt läget..

Det får bli en barnlös framtid helt enkelt. Bara att finna sig i det och digga refrängen.



This entry was posted in Barnlösheten and tagged , , , . Bookmark the permalink.