Idag vet jag inte om jag är mest arg eller ledsen. Det kändes som blodet kokade i morse och var på väg att bubbla över helt. Det gör det fortfarande emellanåt. Samtidigt är jag inte för våldsamheter på något sätt, så jag sväljer det igen och mår illa istället. Utöver det ligger det någon form av skuldkänsla bakom illamåendet, en sån där som inte går att bli av med riktigt. Mina tankar säger mig inget annat än “vad var det jag sa”, “du borde ha lärt dig vid det här laget”, “du är pinsam som ens ville försöka tro något annat”.
Det är nog så, jag är direkt pinsam för att jag verkligen vill tro att det finns vettiga människor i närheten (även om jag inte lärt känna dem ännu). Att tro gott om folk verkar vara det bästa sättet att bli nerslagen, hånad och förlöjligad på överhuvudtaget. Det i sig skulle förklara helvetet under första två tredjdelarna av livet så här långt. Bara genom att visa att jag tyckte någon var intressant fick pöbeln en ursäkt att förlöjliga och sparka lite till. Det i sig gör mig samtidigt bara förbannad. Blodet bubblar igen.
Jag vet å andra sidan redan vad det innebär. Det här är inget nytt längre. Jag kommer sluta bry mig helt och hållet. Stålhandskarna åker på, iskronan och snötäcket får en ny form. Likgiltigheten (den jag hatar mest av allt) kommer bli min bästa vän.
Folk kan säga vad fan de vill, smöra utav bara helvete.. Jag kommer ändå inte att tro ett ord av det. Oddsen att den som säger det bara är ute efter att se hur långt det kan få mig medgörlig för att sen sitta och garva åt mig med sina polare är alldeles för stor. Jag vet ingen som förtjänar att utsättas för något sån’t oavsett om det är på lågstadienivå eller i vuxen ålder. Har lust att flå var och en, som använder sig av de metoderna, levande men samtidigt är det inte lönt. Det tjänar ingenting till. De skulle ändå bara fortsätta..
Det är väl det som gör det så normalt. Det enda vettiga jag hört någon säga idag, på TV ironiskt nog, var att människor måste sluta betrakta sig själva som freaks of nature som inte passar in med resten. Alla är normala.
Sen visar det sig att dessa normala människor som uttrycker det är av sorten som sätter upp post-it-lappar i hemmet där det står “Du är så underbar!”, “Idag är du snyggast i stan!”, “Dina läppar är så heta!” för att tala om för sig själva att de duger. Samma människor som har krävt alla terapiformer som finns för att andra ska få tala om för dem att de duger så att de vågar skriva sina små lappar till att börja med. Maskrosbarn har de visst kallats också. Jag har svårt att se hur det blir rätt, ens som definition, när man tagit till sig så mycket draghjälp man kan för att nå dit. Senast jag kollade var en maskros något som trängde igenom asfalt och tog sig upp på egen hand.
På egen hand är mantrat för det kommande året. Det är lika bra att inse att familjedrömmen aldrig kommer vara mer än en dröm. Kärlek är en lam ursäkt människor klänger sig fast vid för att slippa vakna ensamma. Men om det är lycka att leva i det där rutmönstret där alla är tänkta att passa in för att inte samhällsekonomin ska kollapsa är en helt annan fråga. Jag tänker inte besvara den åt dig, däremot tänker jag leva min del av livet så att jag känner mig nöjd med mig själv fram till sista andetaget. Jag är fortfarande på den nivån där jag ångrar det jag INTE gjorde snarare än det jag har gjort. Så kommer det alltid vara. Så om ett år, när krisen sägs ska vara som mest påtaglig tänker jag gömma mig på Mauritius ett par veckor och hoppas att världen glömt bort att jag finns.
