Ibland blir det bara så där bra som man ville ha det för länge, länge sen. Äntligen verkar det som om man kom rätt. Jag vågade och så här i efterhand är jag mäkta nöjd, trots priset. Tur man inte behöver göra om det så ofta. Fast jag har lovat att inte vänta 3 år till nästa gång. Det blir lite kul att se vad tjejerna säger om det i helgen också, kanske ingen som reagerar alls vem vet. Samtidigt gör det inte så mycket. Det är åtminstone ett bekymmer mindre att knuffa framför sig. Nästa lilla projekt som ska lösas är de små hålen i öronen som inte längre finns. Vi får väl se om det möjligen kan finnas en piercingstudio att tillgå nästa vecka, eller så får det helt enkelt vänta ett tag till.
Imorgon har jag tänkt våga igen. Ett litet samtal under kvällen med en av mina starkaste inspirationskällor i Stockholm fick det genast att kännas som en lite bättre idé än jag själv velat ha det till. Den här gången handlar det om att möta en människa på riktigt. Min orsaker att undvika det har varit många men inte alltid så starka. Nu har hon ändå slagit hål på den ‘största’ av dem, så jag hoppas att modet håller i sig även när jag vaknar. Skulle det sen sluta i kaos så är det inte mitt fel. Jag har inte lovat att uppfylla en förväntning någon godtyckligt fantiserat ihop om mig, inte på något sätt. Därmed är det inte heller mitt ansvar att betala för besvikelsen över hur illa den stämmer. Nu, ska jag våga sova naken igen.. Inte bara fysiskt, som ändå alltid sker, utan naken i min självkänsla och därmed öppen, sårbar men också stark innför alla hjärnspöken som väntar vid porten till drömlandet.
