Om några minuter är det dags för årets utmaning. När klockan väl slagit tolv är november här och 50’000 ord ska helst infinna sig i samma dokument och dessutom ha en story innan sista november nått sitt slut. Det känns lite tungt redan nu, borde kanske ta fram word, vänta med fingrarna på tangenterna och bara vräka ur sig alla tankar som dyker upp för att nå dagens 1667 och inte börja med att halka efter. Samtidigt finns det lite mer på måstelistan framöver och att gå och lägga sig känns som ett minst lika bra alternativ.
Har dessutom börjat släppa lite på spärrarna, vilket jag inte riktigt vet om det var bra eller inte. Lite känns svårt och mellanvägen är så balanserad att jag kommer ramla av innan jag ens nått de första stegen ut i verkligheten. Att av princip ha nekat till eventuella förslag har varit en enkel väg, inga bekymmer, inga samvetskval, inga tankar dagen efter som ifrågasatt om jag verkligen borde ha gjort som jag gjorde. Min vän har i och för sig rätt när han menar att det är att hårddra det lite väl mycket, samtidigt börjar jag undra om det inte är lika bra. De skruvar jag lossat på än så länge för att få ett nytt flöde av aromer verkar ha varit de bärande, och utan dem brister allt. Tankar, känslostormar, uttryck tar form på sätt och i situationer där jag annars kanske hade varit mer reserverad. Å ena sidan är det skönt att inte begränsa sig utan låta allt komma spontant, å andra sidan ger det inget bra resultat. Helt enkelt och främst för att världen runt omkring inte fungerar så, den är fortfarande reserverad. Var sak har sin tid och allt ska göras i en viss ordning, utifrån en dold lag om uppförande som jag fortfarande inte fått ta del av. Kanske bättre att dra åt skruvarna igen och istället fokusera på något enkelt.. som 50’000 ord.
