Fredag 26 feb.’99

Och inte gick hon ut den här helgen heller… i och för sig så är ju inte helgen slut än, men det är ju så… har man väl börjat med att inte gå ut så blir det så hela helgen. Sitter istället och funderar på varför jag är egentligen.

Och eftersom det nu verkar vara så att jag faktiskt ÄR så blir det ju att man funderar på VEM man är också. Vad är det som har gjort mig sådan jag är idag? Hurdan är jag egentligen? Visst, det beror alltid helt och hållet på vem du frågar. Men om jag frågar mig själv? *ser sig i spegeln och frågar* “Hörru jag, vem är jag egentligen?” Ser bara en figur med en blick som säger: “Hur kan man fråga något så jädrans dumt?!”… inser snabbt att det är inte jag! Det är inte min blick! Det där var inte MITT svar. Det där var någon annans svar på självklara frågor som för MIG inte alltid är så uppenbara… *pustar ut* Var rädd att det verkligen var jag där ett tag. *tittar allvarligt på spegeln och frågar igen* Får en blick tillbaks som säger; “Jag är den du älskar, sötnos! Jag är den du inte vill leva en enda dag av ditt liv utan. Jag är den du tycker är helt underbar, som får dig att skratta och som finns där när du är ledsen. Jag är den enda som verkligen kan lova att alltid finnas till hands och dessutom hålla sitt löfte. Jag är den som tycker du är underbar vad du än skulle göra och hur mycket du än skulle såra mig. Jag är den som tycker du är vacker, smart och helmysig att umgås med. Jag älskar dig, på precis samma enkla vis som du älskar mig. Och jag kommer aldrig att sluta älska dig.” Skakade på huvudet och gick därifrån. Tja, vem vet… en vacker dag kanske jag tror mig också.

Funderar på att sluta prata med folk, funderar på att försvinna in i mig själv och aldrig komma tillbaka. Funderar på att ignorera om världen för att undvika missförstånd. Bryter av ett par taggar till och undrar om det kanske var dumt, undrar om jag släppt någon för nära inpå mig igen. Känner mitt medvetande börja inta försvarsposition igen, bygga en ny sköld full av taggar för att ersätta den gamla. Vill jag verkligen det? Eller är det kanske så konstigt egentligen när folk verkligen kryper upp i näsan på en bara för att man släpper dem lite närmare? Bara för att man sluter en liten, liten del av avståndet? Eller är jag bara rädd att visa mig som jag är? Rädd att jag inte kommer vara värd något om folk ser sprickorna och bräckligheten? Rädd? Hur behandlar man rädsla? Visst, konfrontera problemet säger dom… Men kasta sig ut i ett hav av hungriga vargar, när det är vargens sylvassa tänder man är rädd för? Är inte det lite att ta sig vatten över huvudet?

This entry was posted in Ytterligare en dagbok på nätet - arkivet. Bookmark the permalink.