Livet kastar skit på oss hela tiden, mer eller mindre. Vi utsätts för prövningar på alla möjliga och omöjliga sätt. En del genom situationer med människor vi överhuvudtaget inte känner, men kanske oftare av människor vi förväntar oss mer av. Människor vi tror tycker tillräckligt mycket om oss för att INTE kritisera och kasta skit på oss när vi kämpar som mest. Det är bara att konstatera att så ÄR det, vad andra ägnar sig åt kan du ändå inte styra över – och inte jag heller. Så frågan är väl vad jag KAN göra för att inte drunkna i den där skiten.

Jag kan se till att vara förberedd. Jag kan se till att ha en välstrukturerad och effektiv verktygslåda att tillgå med diverse redskap för att hantera och skydda mig, för det är trots allt något jag och andra faktiskt vill göra när skiten kommer. Skydda oss själva.

Så vad har jag för redskap i den där verktygslådan egentligen? Vad är rimligt att ha där? Vad borde man ha där? Pja, det kanske finns en universallåda som passar många, men förmodligen är den inte alls rätt för dig – eller någon annan levande människa heller. För oftast är det just det problemet som uppstår. Det plockas fram lösningar på problem som generaliserats ner till något slags norm för att passa så gott som alla, men då normen i sig är något slags snitt på en mängd olika varianter som det visar sig att INGEN till 100% stämmer överens med slutar det med att det inte passar någon som handen i handsken. Visst, det kanske fungerar till viss del och många väljer att vara nöjda med det resultatet men det i sig är något helt annat än en perfekt matchning.

Så åter till frågan. Vad har jag för redskap i min verktygslåda när världen, eller någon jag trodde betydligt mer om än så, kastar skit på mig?

Till en början blir det tvärstopp. Jag stänger ner. Jag försöker i det närmaste att inte existera. Det kan te sig löjligt för många, men det har en och annan positiv effekt också. I det lilla utrymmet när ingenting produktivt sker, där inget positivt kommer ut, där kommer inte heller något negativt ut just för att inget kommer ut. I mitt nedstängda läge, min förminskade existens är jag så sluten i mig själv att jag faktiskt inte heller kan “ge igen”, eller skada andra.

Hur jag sen väljer att kliva ur den bubblan beror mycket på vad jag ägnat mig åt under tiden jag är där. Min man kallar det att älta. Jag ser det snarare som att jag faktiskt arbetar igenom det som hänt, analyserar, tar upp och tittar närmare på de delar som påverkar mig känslomässigt, undersöker varför de gör det och försöker komma fram till sätt för mig att komma vidare. Så efter tvärstopp har jag alltså verktyg för analys och reflektion.

Sen händer det givetvis att jag samlar ihop en del av den skit jag fått, packar in den på ett sätt jag finner lagom klädsamt och lämnar tillbaka den till avsändaren – oftast så att det verkligen känns även där vad den hade för effekt när den levererades till mig. Dock är det i stort sett aldrig en fråga om illvilja eller ett begär att hämnas, utan snarare på ett effektivt sätt visa någon vad den gjort och många gånger behöver det göras på sätt som känns för att budskapet ska nå fram. Samtidigt meddelar jag med det att “Den här skiten är DIN att nysta i, jag har inget med den att göra så kom inte och lägg den hos mig!”

Men du har ju fortfarande inte kommit vidare? säger du säkert nu. Det stämmer. En del bråte behöver rensas ut först för att man överhuvudtaget ska se var man kan sätta ner fötterna utan att bryta ett ben eller göra sig själv mer illa. Men sen kommer det där som börjar ta en framåt.

Självrannsakan är ett sånt där behändigt verktyg som är bra att plocka upp i det här läget. Av det som jag inte lämnade tillbaka till avsändaren finns det säkert ett och annat att fundera kring. Var det något i det som sades om mig, som östes över mig som stämde? Kan jag se att någon annan ser mig på det viset? Hur illa stämmer det med vad jag har försökt förmedla? Här kan jag någonstans börja ta till mig, konstatera vad jag vet om mig och situationen som avsändaren uppenbarligen inte har haft en aning om och endera konstatera att det ligger någon sanning i det som slängts åt mitt håll och jag kanske behöver agera annorlunda eller konstatera att det inte heller har med mig att göra och inte har någon rätt att påverka de val jag gjort hittills och tänker göra framöver och därmed släppa taget om det som sagts. Sånt här kan ta sin tid.

Sen kommer den roliga och förbannat svåra biten. Att orka lyfta upp sig själv och fortsätta framåt. Om någon har kritiserat allt du gör och du tar till dig av och börjar tro på den kritiken blir det svårt att motivera sig att faktiskt fortsätta tro på det du gör, de mål du har satt upp och fortsätta framåt. Det blir istället skrämmande lätt att landa i likgiltighet och väl där spelar ingenting någon roll – så varför ens anstränga sig.

Här behövs jättestora verktyg. Sätt att hålla borta den där förbannade likgiltigheten till livet. Jag har provat många genom åren. En del har fungerat under kortare perioder, andra har inte haft någon direkt effekt och vissa borde jag inte ha begravt så långt ner i verktygslådan att jag knappt hittar dem.

Under en period av mitt liv ställde jag mig naken framför spegeln varje morgon med handflatorna vända i samma riktning som näsan och sa “Jag är Guds gåva till människan. Jag duger precis som jag är. Jag älskar det jag ser. Jag är värd att få finnas och jag är värd att lyckas. Ingen annan människa är viktigare  i mitt liv – än jag.” Inte så att jag är överdrivet religiös och till en början kände jag mig som en lögnare, men allt eftersom tiden gick, dagar, veckor till slut månader, började orden bära och påverka mig. De bar mig framåt, jag blev en bättre version av mig själv, en agerande varelse, vilket bl a gjorde mig 10 kg lättare. Jag kanske borde börja med det igen nu när jag skrev ner det. Vi behöver alltså skaffa en ordentlig helkroppsspegel (eller leta upp den som vi inte har sett sen senaste flytten).

Men hur som. Det där är inte ett verktyg jag använder idag. Just idag och efter en del efterforskningar och letande har jag bestämt mig för att använda ett annat verktyg. Nämligen att varje morgon skriva ner tio saker jag är TACKSAM över. Skicka kärlek till tre människor som besvärar mig och sedan tyst för mig själv under fem minuter be om hjälp och styrka att hantera och göra dagen jag har framför mig så fantastiskt bra som möjligt.

För att förstärka att det här är ett nytt beteende ska jag givetvis också knäppa händerna under de fem minuterna, men inte så som jag alltid gjort tidigare. Inte på det sättet som redan är bekvämt, utan istället skifta fingrarna ett steg. Ni vet, sådär så att den högra tummen hamnar överst och det vänstra lillfingret ytterst istället för som jag brukar och redan är bekväm med där vänstra tummen vilar överst. Verkar det fånigt? Den sista fysiska aspekten av det handlar om att tala om för kroppen och hjärnan att jag gör något annorlunda nu, skapar nya mönster. Nya tanketrådar. Nya program.

Så, ett för mig nytt verktyg alltså. Får kanske utvärdera det om sex månader och se vad det har haft för effekt.

Bästa familjen,

För det är ju uppenbarligen så det är. Så ni är. Bäst. På allt. Kan aldrig någonsin göra något fel. Ni kan absolut inte heller uppfattas av er omgivning på något sätt än ni själva väljer att se er. Nåde den som faktiskt skulle råka uppleva eller uppfatta er på något annat sätt än som felfria och absolut Bäst hela hela tiden.

Eftersom det nu ÄR så det ligger till och absolut inte kan vara på något annat sätt, någonsin kan det också bara innebära EN enda annan sak. Alla fel som görs i er närhet görs alltså av mig. Någon annan finns det ju faktiskt inte som kan göra något fel i den här konstellationen.

Tyvärr blir ju det på sikt en ganska ohållbar situation för mig, att ALLTID vara den som gör ALLA fel som överhuvudtaget görs. Så det enklaste vore ju om jag bara slutade göra fel, vilket inte är så enkelt då jag inte vare sig tror på eller anser att någon faktiskt kan vara sådär felfri hela tiden, det är överhuvudtaget inte mänskligt. Men eftersom det nu är så det är, så kommer det ju även fortsättningsvis vara så att jag aldrig kommer kunna göra rätt. För det är ju så att FEL kommer det bli lite här och vara, allt annat vore omänskligt, och eftersom ingen av er någonsin kommer göra något enda av de där felen så blir alltså så att jag måste vara den som gör dem, vilket inte ger speciellt mycket utrymme för mig att någonsin kunna göra rätt.

Ni hör ju säkert hur ohållbart det låter. Så vad har jag för alternativ? Vad vill jag lära mina barn? Uppenbarligen vill jag lära dem att man KAN göra fel, men också att ALLT man gör inte alltid är fel. Att det jag upplever att jag levererar faktiskt KAN uppfattas som något annat av den som tar emot i andra änden! I det läget måste jag faktiskt också kunna se att det är vad det handlar om, att någon annan faktiskt uppfattar mig på ett annat sätt än vad jag tror att jag sänder ut, oavsett om jag skulle varit helt felfri eller den som gör alla fel, som nu. Jag vill faktiskt också kunna ha möjligheten att få visa mina barn och lära mina barn att man också kan få göra rätt, inte bara fel precis hela tiden.

Så frågan är om jag ens har den möjligheten i en familj där alla andra är perfekta och ingen någonsin gör fel eller (Gud förbjude!) skulle råka uppfattas av någon utomstående som annat än just perfekt.

Jag är idag inte längre så säker på det. Men eftersom den enda jag kan förändra är jag (perfekta människor behöver ju inte förändras har jag hört) så är kanske frågan snarare om den förändringen också handlar om ett långsiktigt miljöombyte, för oss – mig, maken (dock hans val gällande honom själv) och barnen. Att göra samma sak gång på gång och förvänta sig ett nytt resultat är ju trots allt definitionen av idioti och senast jag kollade var jag faktiskt inte en idiot. Bara förbannat mänsklig.

Jag är så innerligt trött, mest hela tiden. Det är som att någon punkterat mitt väsen så att energin bara rinner ur mig, precis som vatten ur en plastpåse någon fyllt och sedan stuckit hål i botten på. Det här tillståndet fortgår från morgon till kväll. Mest påtagligt är det när jag befinner mig i hemmet. Det finns alltså en energitjuv här. Från det att jag slår upp ögonen på morgonen, genomgående under dagen och fram till kvällen när jag landat i soffan och känner mig både utmattad och mentalt överkörd av en buss så finns den där. Det räcker att jag öppnar ögonen och ser mig om.

Så vem är den där energitjuven då? Inte vem. Vad.

Konstant oreda. Överallt. Hela vårt hem består av konstant jävla oreda och istället för faktisk ordning och reda så en hel rad av provisoriska lösningar eller i vissa fall även rena ytor, som döljer just konstant jävla oreda. Jag orkar inte. Energin forsar ifrån mig bara jag tänker på det. Jag kan inte vila blicken någonstans överhuvudtaget där det inte är konstant jävla oreda. Det är inte ett bra utgångsläge för mig. Jag behöver få vila blicken på något behagligt emellanåt, något som ger utrymmet att slå volter i tanken, följa en tankebana till sitt slut och nå fram till det jag behöver nå fram till för att lösa uppgiften jag har framför mig.

Jag försöker alltså studera i ett konstant jävla kaos. Är det ens konstigt att mina studier till 95% konstant går åt helvete? Skulle inte tro det.

Jag hade egentligen tänkt skriva ett längre inlägg igår om jämställdhet och vårt lands skeva uppfattning om vad det är och hur vi mäter den. Men jag har varken haft tid att formulera det eller energi att lägga på det, mest för att annat måste hända just nu. Tentor ska lämnas in, inlämningsuppgifter ska slutföras (och påbörjas så att de kan slutföras) och helst av allt ska kroppen ställa in sig på att vara frisk igen. Så det får bli en annan dag.

Under en kortare paus igår kväll, lagom till barnen stoppades i säng, landade jag vid TVn och för ovanlighetens skull hos SVT1. Go’kväll tror jag programmet heter och
Titti Schultz gästade den här gången. Hon hade fått den eminenta uppgiften att lite fantasimässigt bjuda in till en middag, ni som har sett det känner säkert igen momentet, och berätta om vilka hon bjudit in, varför och även var de nu skulle ses. Det som fastnade hos mig var hennes första ‘gäst’. En kvinna hon själv varit Au Pair hos som 19-åring, och som enligt utsago bemött alla problematiska situationer som uppstått för Titti med orden; “Lös det!”

Jag fann det så otroligt befriande att höra. Jag fann mig själv med en önskan att den nu sen länge söndercurlade generationen hade mötts av det här snarare än vad de nu haft nöjet att genomleva. För nog är den söndercurlad å det grövsta. När 25+are inte förmår att skaffa sig en egen försörjning och egentligen inte har något incitament för det då deras föräldrar uppenbarligen och gladeligen fortsätter att försörja dem, kan hända att de knorrar lite för att det stämmer överens med vad omgivningen anser att de borde göra men antagligen så njuter de av det annars hade de inte fortsatt, har de givetvis inget skäl att lösa något problem som uppstår heller. Det är ju bara att ringa på mamma eller pappa, som löser det åt dem! Oavsett avstånd.

Tänk om världen fortfarande såg ut som den gjorde då, när Titti var ung och till viss del också när jag var ung. Det var ingen som kom och serverade mig vad än jag önskade och pekade på. Det var ingen som gav mig ett äventyr i en annan del av världen i form av ett Au Pair-jobb. Det var ingen som såg till att jag fick en lägenhet i Stockholm. Allt det där fick jag lösa själv. Givetvis har jag också stött på problem där jag behövt be om hjälp för att lösa det, men initialt är det ingen annan som försökt hitta lösningen och trollat bort problemen åt mig. Jag har själv fått försöka till den punkt där jag bett om hjälp, och att be om hjälp är för övrigt inte detsamma som att lämpa över hela sitt problem på någon annan och förvänta sig att de löser det åt en så att det försvinner.

Tänk om det skulle fungera på åtminstone 95% av alla 19-åringar idag, och de senaste 10 årens alla 19-åringar. Tänk om det skulle räcka med uppmaningen “Lös det!” och så började saker hända, istället för överdrivna draman, tunga suckar och stora sjöar av självömkan att simma runt i.

Då hade vi kanske inte haft en så tafatt och handfallen ungdom. Då kanske vi rent utav hade haft vuxna människor redan i åldrarna 23-34. Fan vad häftigt det vore att leva i en sån värld!

Det var aldrig meningen att den skulle dö. Inte så som den gjorde. Så som den tvingades att göra i en stund när jag som mest hade behövt den. Det var omgivningen som tvingade mig att lägga ner, att sluta mig inåt och bära på allt som var tungt så att jag näst intill höll på att förgås av det istället för att få lätta på trycket, bearbeta sorgen och åtminstone försöka se ljusglimtarna. Så jag har bestämt mig för att skjuta upp begravningen av den här bloggen.

Den omgivningen som krävde det då är numera på avstånd. Mest hela tiden. Både i tid och geografi. Jag hade växande ljus inom mig redan när mörkret och sorgen kom indundrandes med pompa och ståt med löften om undergång. Tack och lov för det! Mitt lilla, växande ljus. Min kärlek som jag redan sörjt klart och förlikat mig med att jag aldrig skulle få möta. Då när mörkret var som mörkast, i samma stund talade hon om att hon fanns och var på väg. Jag kan inte annat än älska henne villkorslöst för det och för att hon är den hon är. Min älskade dotter!

Hon kom inte heller ensam. Kort efter (inom 3 år) hade hennes två bröder också anlänt. Livet omger mig av små ljus även under de mörkaste månaderna av året och det finns än en gång en framtidstro. Det finns skäl att kämpa för ett bättre, bekvämare liv. Det finns skäl att vidareutbilda sig och inte med tungt sinne tänka att “det är ändå inte lönt, jag är för gammal för att någon ska vilja ha mig.” Det finns så oerhört många skäl att spola ner den tanken i toaletten och nu är det gjort.

Mina tre små motivationsljus i livet växer och ger hopp om allt. Framför allt motiverar de mig till att bli ett bättre jag, varje dag. Så nu börjar karusellerna rulla. Utbildningen är i full gång. Jakten på lämplig praktikplats har börjat. De politiska förtroendeuppdragen börjar rulla in. Det är inte så många “ska bara…” kvar på listan även om det finns en del.

Det jag med glädje begraver idag är den gamla subkategorin “Barnlösheten” och vem vet, kanske dyker “Barnen” upp som en ny kategori så småningom. Beror helt på hur mycket jag vill dela med mig av deras upplevelser och äventyr. För övrigt så mår #jeflakatt alldeles ypperligt.