Newyn

Det är så mycket som börjat bubbla senaste tiden. Åtminstone inom mig, som gör att jag känner mig levande, vilsen, uppspelt, emellanåt skräckslagen, nyfiken, entusiastisk, insiktsfull och en hel hög med andra känslouttryck som jag knappt kan hitta ord på. Det bubblar. Sen att det inte nödvändigtvis syns utåt är en helt annan sak. Det påverkar mig. Vilket på många sätt är en bra sak. Det sämsta som kan hända är inte att jag börjar agera på det som bubblar, det som påverkar mig och i nästa steg kommer påverka min omgivning. Det sämsta som kan hända är att min omgivning inte acceptera det och försöker tvinga mig in i en form, ett fack, som de redan har sett mig i och bestämt sig för att det är där jag hör hemma, det är så jag ska vara och ingenting annat. Punkt.

Jag är inte riktigt med på det tåget. Inte alls faktiskt. Anledningen är väldigt enkel. Mitt liv handlar framför allt om mig (givetvis spelar maken, barnen, vänner och övriga familjen stor roll i det men långt ifrån huvudrollen). Jag sitter inte och är avundsjuk på fantastiska personligheter, beteenden och annat hos andra som jag önskar vore en del av mitt jag snarare än deras, jag inspireras istället. Jag förstår att det de har är bra för att det är just deras, för dem. Inte nödvändigtvis klockrent för mig, men jag kan absolut inspireras av det, fånga de drag, beteenden och attribut jag verkligen tycker om och implementera dem i det som är jag. Göra min version av det, den som passar MIG som handen i handsken.

Jag behöver inte heller sitta och vara sur och frustrerad över att jag inte spelar någon (huvud)roll i andras liv, vilket tenderar att vara det de flesta blir sura över när de inte tilldelas, för att jag vet att det är så. Precis på samma sätt som andra inte har någon huvudroll i mitt liv. Bara att förstå att jag inte är oviktig för andra, trots att jag inte får spela huvudrollen i deras liv, är så oerhört stort och en så viktig insikt att jag önskar att jag kunde ge bort den. Det skulle göra livet så mycket enklare för en del av de jag genuint tycker om men inte längre har kontakt med, p g a att det inte är ok i deras ände att jag inte tillåter någon annan att ha huvudrollen i mitt liv. Tyvärr går det inte. Var och en behöver nå sina egna insikter.

Samtidigt tänker jag att det är först då, när den insikten kommer, som det faktiskt går att ta kontroll över sitt liv. Att det är först då det är möjligt att vara hjälten, matriarken, gurun, affärsledaren, skurken eller vad än det nu är som man vill ha för roll i verkligheten vi rör oss i. Vill man känna sig som ett ihopsytt monster av andras personligheter är det ju givetvis också en väg att gå, men gör det då aktivt istället för att använda det som ursäkt för att inte mantla den där huvudrollen. Den som ingen annan kan ta. Men viktigast är kanske ändå att förstå att även om du bara har en biroll i någon annans liv så är den inte oviktig.

DU är inte oviktig i andras liv bara för att du inte får stå i händelsernas centrum i deras liv hela tiden. Tänk på det!

Senaste dagarna har jag tyngts ner av det där mörka, murriga grå igen. Det där obehaget i kroppen som så många känner igen och förmodligen lever med dagligdags. Det där som verkar ha vuxit sig lavinartat senaste decennierna och blivit samhällets nya folksjukdom. Jag pratar givetvis om ångest. Förlamande ångest som slår ut hela ens system och bara tvingar en att inte göra så mycket mer än att krypa ihop i fosterställning och fokusera på att andas.

Den här gången, till skillnad från så många tidigare, har jag dock inte enbart dukat under och låtit den härja fritt utan i det mest tungrodda av den också starkt ifrågasatt vad tusan den kommer av, vad det är som triggat den. Det finns nämligen inte så mycket just nu att få ångest över egentligen. Eller jo, det kanske det gör, vilket helt och hållet beroende på vilka perspektivglasögon man tar på sig.

Till saken hör att min egen process de senaste veckorna har varit i en annan riktning. Eller den kanske inte har varit så tydligt utåtagerande så andra har märkt av det men den har varit intensiv inåt, för mig. Jag har nämligen tröttnat på att ständigt köra fast, ständigt få höra och känna att jag ändå aldrig kommer lyckas med något och det är därmed inget mer än slöseri med tid och energi att ens försöka. Det här är alltså mantran i mitt inre som har följt med mig sen barnsben. Såna där som sitter inkarvade i ens skelett och gör ont att fila bort eftersom det är så mycket annan vävnad i vägen att ta sig igenom innan sandpappret når dit.

Det går också att se det som mitt mentala fängelse. Ett fängelse där grinden inte ens är låst, men där dessa mantran är så starka att de i sig hindrar mig från att lämna det och jag vill verkligen ut därifrån. Jag har kikat ut genom gallret, kisat mot fjärran och sett min siluett. Den där versionen av mig som jag längtar efter, som jag saknar så innerligt och som jag vill springa till så snabbt som möjligt och omfamnas av. Men varje gång jag lägger handen på dörren, för att skjuta upp den, för att ta klivet ut så dras jag tillbaka av ångest.

Så vad tusan är ångest? Jag börjar mer och mer inse att det är kroppens försvarsmekanism. För så länge jag håller mig till det jag redan tänker om mig själv, som jag alltid tänkt om mig själv, som jag fått lära mig att tänka om mig själv så behöver den inte agera portvakt. Då är jag i harmoni med den självbilden som håller mig fast i det här, som jag egentligen inte mår så bra av särskilt ofta, men som jag ändå känner igen.

Nu när jag lyckats fästa blicken på den andra versionen av mig, den där som jag längtar efter så att jag ibland känner av att hela kroppen vibrerar när jag tänker på det, då kliver den där portvakten fram. Börjar med att skicka en armé av tvivel in i mina tankar, helst så många samtidigt att jag inte kan hantera dem. För skulle de komma en och en kan jag fortfarande resonera med dem och få dem att krypa tillbaka dit där de kom ifrån, så icke något så enkelt. Så vad gör alla tvivel? De väcker rädslan, givetvis, och den i sin tur triggar det i kroppen som jag uppfattar som ångest.

Jag får alltså ångest av att vilja förbättra mitt liv? Av att vilja förändra något inom mig så till den grad att jag faktiskt börjat agera och aktivt jobba mot att förbättra mitt liv. Förändra för att nå fram till den version av mig där jag känner mig harmonisk, glad, tacksam och tillfreds med den jag är och livet omkring mig. Hur jädra urbota dumt är inte det egentligen? Att få ångest över en sån sak?

Men om jag nu också förstår att ångest är kroppens försvar mot förändringar, även de som är av godo snarare än av ondo, kan jag då inte vara starkare än ångesten och säga; “Ja, ok. Jag förstår vad du vill åstadkomma, men jag vill inte vara kvar i det här. Du har inte kontroll över mig. Jag har kontroll över mitt liv och därmed också över dig. Så dunsta!” eller kommer den envisas tills jag verkligen viker ner mig och ger? Kommer den envisas tills jag förlikar mig med den självbilden som redan finns, baserad på vad andra har lärt mig om mig själv vid tidig ålder? Är det verkligen kört från början?

Svaret torde vara Nej. Annars är det ju egentligen aldrig någon idé med att försöka åstadkomma något alls med sitt liv, för någon. Men lite här och var finns det ju mänskliga bevis för att det går att åstadkomma mycket, ja nästan vad som helst så varför ska inte jag kunna göra det. När nu andra uppenbarligen kan?

Sen kan man ju fundera lite mer över varför så många har ångest i mer eller mindre omfång idag, oftast mer så som det beskrivs. Har livet blivit svårare? Jag tror inte det. Har det kanske i något läge blivit så enkelt att vi glömt lära kommande generationer att det faktiskt är tufft ibland och enda sättet framåt är att kämpa lite mer för sin sak, inte bara lägga sig ner och ge upp vid första minsta lilla motstånd. Det skulle säkert kunna bli ett helt inlägg till bara om det, eller kanske rent utav en doktorsavhandling som jag inte ens har någon lust att genomföra, så vi lämnar det till ett annat tillfälle.

När fick du tala till punkt senast? Utan att någon avbröt dig. Utan att någon tydligt visade att han eller hon inte lyssnade på ett enda ord av vad du sa utan bara försökte hoppa in och få säga sitt, ungefär som när barn tar sats för att hoppa in i hopprepet som andra står och snurrar på.

Har det kanske blivit en vana? Det där när du innan du ens blivit avbruten konstaterat att den du pratar med inte är det minsta intresserad av vad du har att säga utan bara älskar att höra sin egen röst och framför allt att ha slutordet, vara den som har rätt, ställa sig lite över dig och alla andra.

Ett relativt oförtjänt utbrott här veckan innan påsk fick mig att lägga locket på. Stänga av kommunikationen helt och bara ta med mig min familj (iaf barnen) och sakta backa upp ut ur rummet, ungefär som man försöker smyga ifrån ett rovdjur som man hoppas inte har upptäckt en ännu. Dock gjorde jag det först efter attacken, så egentligen var det en dålig beskrivning.

Så gick det ett par veckor, i tystnad. Inte för att jag behövde tystnaden, men för att jag visste att den sved ordentligt och verkligen behövdes i andra änden. Det behövde svida ordentligt för att budskapet till slut skulle gå fram överhuvudtaget. Det har det nämligen inte gjort de senaste 4 åren, snarare har det bara eskalerat och blivit värre och värre? Vad har eskalerat? Den bristande respekten. Den som så tydligt visas genom att ständigt avbryta, prata i min på och som det sen suras oförtjänt mycket när någon annan utsätter densamme för.

Jag blev helt enkelt trött på att inte respekteras tillräckligt för att ens få prata till punkt. För den som inte vill lyssna finns det andra sätt att ta sig ur det än att avbryta. För den som vill att jag ska lyssna på vad han eller hon har att säga är enda sättet att nå dit att faktiskt visa mig den respekten som också krävs, att hålla käften och lyssna på det JAG säger också. Så förbannat svårt är det inte. Däremot är det en riktigt ful ovana när man lagt sig till med att vara den som ständigt avbryter, den som inte kan låta någon annan prata klart för att man anser sig veta bättre själv eller tycka sig veta precis vad andra tänker och kommer säga. Håller ni på med sån’t så SLUTA GENAST med det och börja respektera andra. Åtminstone om ni förväntar er att bli visade respekt av andra.

På tal om det där med respekt finns det fler saker att lyfta i det träsket. Som det här med att skita i att överhuvudtaget svara på inbjudningar som skickas ut med ett “OSA” eller “RSVP” som faktiskt innebär att avsändaren respektfullt BER dig att svara. Det är det MINSTA du kan dra ur tummen ur ändan och anstränga dig för att göra, SVARA. Du behöver inte gå på någon tillställning, skicka långa ursäkter eller annat, svaret kan helt enkelt vara; “Tack, men Nej tack.” Det räcker så.

Nästa steg känner jag kan vara etter värre. Har du mot ditt eget bättre vetande tackat Ja till något, eller kommit överens om att möta någon på en viss plats vid en viss tid och du sen inser att du varken vill, orkar eller tänker dyka upp. Se för helskotta till att meddela personen det då, och inte 5 minuter innan det händer när det är något som planerats i veckor eller dagar! Finns få saker som är så förbannat respektlöst som att sätta andra i skiten och i situationer som de får ett helvete att reda ut för att du inte meddelat att du plötsligt inte tänker dyka upp och göra det du lovat. Så förbannat svårt är det inte att skicka ett meddelande I GOD TID eller ringa om du föredrar det I GOD TID och meddela att förhinder uppstått. Din tid och ditt usla mående är inte mer värdefullt än ditt slöseri med andras tid!

Jag har råkat ut för i stort sett allt det jag beskrivit hittills och det har bara funnits EN enda lösning på det på längre sikt. Helvetet som uppstått i den akuta situationen har hälften av gångerna inte gått att lösa överhuvudtaget och kostat både resurser, i form av tid, pengar, hälsa osv men det innebär inte att det är för alltid olösbart. Så är du en sån där som lyckats åstadkomma något av det jag nämnt, eller tänker dig att göra det i framtiden finns det bara ETT enda resultat det kommer att ge.

Du kommer direkt att uteslutas ur den sfär av människor som jag överhuvudtaget noterar. För mig har du helt enkelt upphört att existera. Vad du än har för bekymmer eller något du behöver hjälp med framöver angår mig inte det minsta, jag är inte vare sig intresserad eller nyfiken. Jag slösar varken tid eller energi på sånt eller såna som inte finns. Frågar någon något om dig så vet jag inte längre vem du är. Hör du av dig om något kommer jag behandla dig som någon som har ringt fel.

Förväntar du dig att efter ett sånt äventyr bli behandlad med respekt – av mig – förväntar du dig förmodligen också att grisar flyger, jultomten finns på riktigt och att jorden är platt.

Eller kanske snarare, tänk inte alls. Du vet inget ändå. Våga inte ens försöka tänka att du skulle veta eller ha förstått något överhuvudtaget. Försök inte tro att du tänker något som skulle kunna vara rätt överhuvudtaget. Du tänker uppenbarligen alldeles för mycket. Sluta genast upp med det.

Visst låter det som ett härligt sätt att tänka på?

Nej, precis. Det tycker inte jag heller. Sen spelar det givetvis ingen roll vad jag tycker och tänker om något alls. Åtminstone inte för andra. Åtminstone inte om andra inte tillåter mitt tyckande och tänkande att spela roll för dem. Det är faktiskt ett val för andra att göra, inte ett val för mig att göra. Det enda jag kan välja är att låta vad andra tycker och tänker (det de uttrycker iaf) spela roll för mig, eller inte spela roll för mig.

Det senare är i många fall att föredra. Det är det bästa sättet jag funnit hittills att inte låta andra begränsa mig och min tro på vad jag kan åstadkomma på. För någonstans är det ändå grunden, om du inte tror att du klarar av att göra något så kommer du heller inte att lyckas. Förmodligen slutar du att försöka innan du ens har börjat. Så alla saker jag har misslyckats med i livet är resultatet av att jag faktiskt inte själv trott på att jag har kunnat genomföra det jag har velat och många gånger ändå startat. Så varför startade jag ens om jag inte trodde på att jag kunde klara av det? Svaret ÄR enkelt. När jag startade trodde jag på det. Under resornas gång valde jag (även om jag inte fattade då att jag faktiskt valde) att lyssna på andra. De där som inte trodde. De där som till slut övertygade mig om att tro att jag inte kunde.

Så nu har jag mer eller mindre slutat med det. Jag väljer att inte låta andra avgöra vad jag ska och inte ska tänka. Vem skulle det skada att någon tänker stort? Hur tror någon att framgångsrika människor överhuvudtaget når dit där de är? Inte fanken är det för att de gått runt och övertygad sig själva om att de INTE kan! Klart de inte nått dit där de är genom att inte tänka så mycket. Eller ja jo, det finns säkert en och annan som har haft tur men merparten har nog ändå tänkt stort, för att kunna skapa stort i sina liv. Hur skulle det annars ha gått till?

Jag har slutat vara rädd för att tänka. Jag inser att det faktiskt inte skadar mig, mer än om jag tänker på sätt som skadar mig, om jag tänker att jag inte kan, inte är värd, inte förtjänar och inte har förmågan. Givetvis skadar den sortens tankar mig. Givetvis kan den sortens tankar från andra också skada mig, om jag tillåter dem att göra det. Så nu får det vara slut med det. De har redan fått skada mig under större delen av mitt liv. Det bästa jag kan göra åt saken är att ta tillvara på det jag har kvar och för att göra det så kommer jag baske mig tänka. Tänka mycket. Tänka stort. Tänka vitt och brett. Tänka positivt om mig själv och min förmåga att tänka.

Tänka sig!

Livet kastar skit på oss hela tiden, mer eller mindre. Vi utsätts för prövningar på alla möjliga och omöjliga sätt. En del genom situationer med människor vi överhuvudtaget inte känner, men kanske oftare av människor vi förväntar oss mer av. Människor vi tror tycker tillräckligt mycket om oss för att INTE kritisera och kasta skit på oss när vi kämpar som mest. Det är bara att konstatera att så ÄR det, vad andra ägnar sig åt kan du ändå inte styra över – och inte jag heller. Så frågan är väl vad jag KAN göra för att inte drunkna i den där skiten.

Jag kan se till att vara förberedd. Jag kan se till att ha en välstrukturerad och effektiv verktygslåda att tillgå med diverse redskap för att hantera och skydda mig, för det är trots allt något jag och andra faktiskt vill göra när skiten kommer. Skydda oss själva.

Så vad har jag för redskap i den där verktygslådan egentligen? Vad är rimligt att ha där? Vad borde man ha där? Pja, det kanske finns en universallåda som passar många, men förmodligen är den inte alls rätt för dig – eller någon annan levande människa heller. För oftast är det just det problemet som uppstår. Det plockas fram lösningar på problem som generaliserats ner till något slags norm för att passa så gott som alla, men då normen i sig är något slags snitt på en mängd olika varianter som det visar sig att INGEN till 100% stämmer överens med slutar det med att det inte passar någon som handen i handsken. Visst, det kanske fungerar till viss del och många väljer att vara nöjda med det resultatet men det i sig är något helt annat än en perfekt matchning.

Så åter till frågan. Vad har jag för redskap i min verktygslåda när världen, eller någon jag trodde betydligt mer om än så, kastar skit på mig?

Till en början blir det tvärstopp. Jag stänger ner. Jag försöker i det närmaste att inte existera. Det kan te sig löjligt för många, men det har en och annan positiv effekt också. I det lilla utrymmet när ingenting produktivt sker, där inget positivt kommer ut, där kommer inte heller något negativt ut just för att inget kommer ut. I mitt nedstängda läge, min förminskade existens är jag så sluten i mig själv att jag faktiskt inte heller kan “ge igen”, eller skada andra.

Hur jag sen väljer att kliva ur den bubblan beror mycket på vad jag ägnat mig åt under tiden jag är där. Min man kallar det att älta. Jag ser det snarare som att jag faktiskt arbetar igenom det som hänt, analyserar, tar upp och tittar närmare på de delar som påverkar mig känslomässigt, undersöker varför de gör det och försöker komma fram till sätt för mig att komma vidare. Så efter tvärstopp har jag alltså verktyg för analys och reflektion.

Sen händer det givetvis att jag samlar ihop en del av den skit jag fått, packar in den på ett sätt jag finner lagom klädsamt och lämnar tillbaka den till avsändaren – oftast så att det verkligen känns även där vad den hade för effekt när den levererades till mig. Dock är det i stort sett aldrig en fråga om illvilja eller ett begär att hämnas, utan snarare på ett effektivt sätt visa någon vad den gjort och många gånger behöver det göras på sätt som känns för att budskapet ska nå fram. Samtidigt meddelar jag med det att “Den här skiten är DIN att nysta i, jag har inget med den att göra så kom inte och lägg den hos mig!”

Men du har ju fortfarande inte kommit vidare? säger du säkert nu. Det stämmer. En del bråte behöver rensas ut först för att man överhuvudtaget ska se var man kan sätta ner fötterna utan att bryta ett ben eller göra sig själv mer illa. Men sen kommer det där som börjar ta en framåt.

Självrannsakan är ett sånt där behändigt verktyg som är bra att plocka upp i det här läget. Av det som jag inte lämnade tillbaka till avsändaren finns det säkert ett och annat att fundera kring. Var det något i det som sades om mig, som östes över mig som stämde? Kan jag se att någon annan ser mig på det viset? Hur illa stämmer det med vad jag har försökt förmedla? Här kan jag någonstans börja ta till mig, konstatera vad jag vet om mig och situationen som avsändaren uppenbarligen inte har haft en aning om och endera konstatera att det ligger någon sanning i det som slängts åt mitt håll och jag kanske behöver agera annorlunda eller konstatera att det inte heller har med mig att göra och inte har någon rätt att påverka de val jag gjort hittills och tänker göra framöver och därmed släppa taget om det som sagts. Sånt här kan ta sin tid.

Sen kommer den roliga och förbannat svåra biten. Att orka lyfta upp sig själv och fortsätta framåt. Om någon har kritiserat allt du gör och du tar till dig av och börjar tro på den kritiken blir det svårt att motivera sig att faktiskt fortsätta tro på det du gör, de mål du har satt upp och fortsätta framåt. Det blir istället skrämmande lätt att landa i likgiltighet och väl där spelar ingenting någon roll – så varför ens anstränga sig.

Här behövs jättestora verktyg. Sätt att hålla borta den där förbannade likgiltigheten till livet. Jag har provat många genom åren. En del har fungerat under kortare perioder, andra har inte haft någon direkt effekt och vissa borde jag inte ha begravt så långt ner i verktygslådan att jag knappt hittar dem.

Under en period av mitt liv ställde jag mig naken framför spegeln varje morgon med handflatorna vända i samma riktning som näsan och sa “Jag är Guds gåva till människan. Jag duger precis som jag är. Jag älskar det jag ser. Jag är värd att få finnas och jag är värd att lyckas. Ingen annan människa är viktigare  i mitt liv – än jag.” Inte så att jag är överdrivet religiös och till en början kände jag mig som en lögnare, men allt eftersom tiden gick, dagar, veckor till slut månader, började orden bära och påverka mig. De bar mig framåt, jag blev en bättre version av mig själv, en agerande varelse, vilket bl a gjorde mig 10 kg lättare. Jag kanske borde börja med det igen nu när jag skrev ner det. Vi behöver alltså skaffa en ordentlig helkroppsspegel (eller leta upp den som vi inte har sett sen senaste flytten).

Men hur som. Det där är inte ett verktyg jag använder idag. Just idag och efter en del efterforskningar och letande har jag bestämt mig för att använda ett annat verktyg. Nämligen att varje morgon skriva ner tio saker jag är TACKSAM över. Skicka kärlek till tre människor som besvärar mig och sedan tyst för mig själv under fem minuter be om hjälp och styrka att hantera och göra dagen jag har framför mig så fantastiskt bra som möjligt.

För att förstärka att det här är ett nytt beteende ska jag givetvis också knäppa händerna under de fem minuterna, men inte så som jag alltid gjort tidigare. Inte på det sättet som redan är bekvämt, utan istället skifta fingrarna ett steg. Ni vet, sådär så att den högra tummen hamnar överst och det vänstra lillfingret ytterst istället för som jag brukar och redan är bekväm med där vänstra tummen vilar överst. Verkar det fånigt? Den sista fysiska aspekten av det handlar om att tala om för kroppen och hjärnan att jag gör något annorlunda nu, skapar nya mönster. Nya tanketrådar. Nya program.

Så, ett för mig nytt verktyg alltså. Får kanske utvärdera det om sex månader och se vad det har haft för effekt.

Bästa familjen,

För det är ju uppenbarligen så det är. Så ni är. Bäst. På allt. Kan aldrig någonsin göra något fel. Ni kan absolut inte heller uppfattas av er omgivning på något sätt än ni själva väljer att se er. Nåde den som faktiskt skulle råka uppleva eller uppfatta er på något annat sätt än som felfria och absolut Bäst hela hela tiden.

Eftersom det nu ÄR så det ligger till och absolut inte kan vara på något annat sätt, någonsin kan det också bara innebära EN enda annan sak. Alla fel som görs i er närhet görs alltså av mig. Någon annan finns det ju faktiskt inte som kan göra något fel i den här konstellationen.

Tyvärr blir ju det på sikt en ganska ohållbar situation för mig, att ALLTID vara den som gör ALLA fel som överhuvudtaget görs. Så det enklaste vore ju om jag bara slutade göra fel, vilket inte är så enkelt då jag inte vare sig tror på eller anser att någon faktiskt kan vara sådär felfri hela tiden, det är överhuvudtaget inte mänskligt. Men eftersom det nu är så det är, så kommer det ju även fortsättningsvis vara så att jag aldrig kommer kunna göra rätt. För det är ju så att FEL kommer det bli lite här och vara, allt annat vore omänskligt, och eftersom ingen av er någonsin kommer göra något enda av de där felen så blir alltså så att jag måste vara den som gör dem, vilket inte ger speciellt mycket utrymme för mig att någonsin kunna göra rätt.

Ni hör ju säkert hur ohållbart det låter. Så vad har jag för alternativ? Vad vill jag lära mina barn? Uppenbarligen vill jag lära dem att man KAN göra fel, men också att ALLT man gör inte alltid är fel. Att det jag upplever att jag levererar faktiskt KAN uppfattas som något annat av den som tar emot i andra änden! I det läget måste jag faktiskt också kunna se att det är vad det handlar om, att någon annan faktiskt uppfattar mig på ett annat sätt än vad jag tror att jag sänder ut, oavsett om jag skulle varit helt felfri eller den som gör alla fel, som nu. Jag vill faktiskt också kunna ha möjligheten att få visa mina barn och lära mina barn att man också kan få göra rätt, inte bara fel precis hela tiden.

Så frågan är om jag ens har den möjligheten i en familj där alla andra är perfekta och ingen någonsin gör fel eller (Gud förbjude!) skulle råka uppfattas av någon utomstående som annat än just perfekt.

Jag är idag inte längre så säker på det. Men eftersom den enda jag kan förändra är jag (perfekta människor behöver ju inte förändras har jag hört) så är kanske frågan snarare om den förändringen också handlar om ett långsiktigt miljöombyte, för oss – mig, maken (dock hans val gällande honom själv) och barnen. Att göra samma sak gång på gång och förvänta sig ett nytt resultat är ju trots allt definitionen av idioti och senast jag kollade var jag faktiskt inte en idiot. Bara förbannat mänsklig.

Jag är så innerligt trött, mest hela tiden. Det är som att någon punkterat mitt väsen så att energin bara rinner ur mig, precis som vatten ur en plastpåse någon fyllt och sedan stuckit hål i botten på. Det här tillståndet fortgår från morgon till kväll. Mest påtagligt är det när jag befinner mig i hemmet. Det finns alltså en energitjuv här. Från det att jag slår upp ögonen på morgonen, genomgående under dagen och fram till kvällen när jag landat i soffan och känner mig både utmattad och mentalt överkörd av en buss så finns den där. Det räcker att jag öppnar ögonen och ser mig om.

Så vem är den där energitjuven då? Inte vem. Vad.

Konstant oreda. Överallt. Hela vårt hem består av konstant jävla oreda och istället för faktisk ordning och reda så en hel rad av provisoriska lösningar eller i vissa fall även rena ytor, som döljer just konstant jävla oreda. Jag orkar inte. Energin forsar ifrån mig bara jag tänker på det. Jag kan inte vila blicken någonstans överhuvudtaget där det inte är konstant jävla oreda. Det är inte ett bra utgångsläge för mig. Jag behöver få vila blicken på något behagligt emellanåt, något som ger utrymmet att slå volter i tanken, följa en tankebana till sitt slut och nå fram till det jag behöver nå fram till för att lösa uppgiften jag har framför mig.

Jag försöker alltså studera i ett konstant jävla kaos. Är det ens konstigt att mina studier till 95% konstant går åt helvete? Skulle inte tro det.