den förlamande känslan
Det kanske inte är det första som märks. Det kanske inte är det första människor som möter mig noterar, sätter fingret på och skriver på etiketten de har för att kategorisera mig. Men trots det är det ändå en sanning. Jag är feg! Vill man vara snäll kan man kanske kalla det försiktig, men jag är inte snäll så jag kallar det vad det faktiskt är – feghet!
Det här går att likna vid en istäckt sjö där någon ställt min högsta önskan i livet mitt ute på isen. Det enda jag behöver göra för att få den uppfylld är att gå ut och hämta den. Men redan där vet jag att det inte kommer att hända. Under isen är det som skrämmer mig mest. Så länge jag inte vet hur tjock isen är, så länge jag inte vet att den håller min vikt hela vägen ut kommer jag inte ta ett enda steg. Om jag inte kan vara säker på att den håller, om ingen annan som är tyngre och stadigare än jag går före och visar att det är säkert, så kommer jag inte att gå ut där – inte ett endaste litet steg.
Varför jag låter bli är inte ens en gåta. Det finns en logik som håller mig kvar på strandkanten. Jag vet redan hur det kommer sluta om isen inte är tjock nog. Om isen inte håller, Om jag går igenom, så kommer jag att dö. Jag är rädd för vatten, livrädd för att drunkna.
Jag kan nämligen inte simma.
“Med en skalpadda på ryggen…
.. är det svårt att tjäna snabba pengar.”
Om jag minns rätt så var det min bror som gav mig den här.
Det måste ha varit i mitten på 90-talet. Jag bodde då fortfarande hemma och letade efter alterntiva tolkningar av verkligheten på den tiden. Misstänker att han snappade upp att den föll rakt ner i en av dessa synsätt, något jag kunde förlika mig med och sträva mot.
Så vitt jag minns är den menad att fungera som en talisman, något som kanaliserar positiva energier i fråga om en viss del av livet. Misstänker att det var något som rörde pengar med tanke på att skaldjuren sitter på en hög med mynt.
Jag har dock slarvat bort det lilla informationskortet som följde med. Kanske är det någon som vet. Kanske någon, precis som jag, har galet mycket fantasi och kan komma på något lämpligt. Någon liten affirmation som de här rackarna kan stå för…
ännu en hopplös romantiker
Jag skulle ha skrivit ett klokt, genomtänkt inlägg idag. Ni vet den där varianten med ett tydligt budskap inlindat i en underhållande förpackning, något som gör att man inte riktigt vill sluta läsa.
Jag skulle ha läst en bok idag, eller åtminstone stora delar av en bok eller två. Helst också läst med överstrykningspenna i handen och anteckningsblock bredvid.
Jag skulle ha sorterat upp tvätten, letat reda på en tvättid och kanske också sprungit iväg och handlat mer tvättmedel. Tror bestämt det är dags för det.
Jag skulle ha fixat och trixat i köket. Städat av mitt enorma köksbord. Burit ut tomflaskor och tidningar till återvinningen på bakgården. Lagat riktigt mat, endera blomkålsgratäng eller något med resten av rödbetorna.
Jag skulle ha… men det gjorde jag inte.
Istället slog den hopplösa romantikern i mig till och krävde att bli matad med drömscenarion man bara ser på film, eller möjligen TV, men som aldrig inträffar i verkligheten. Sån’t där som gör att det rycker i hjärterötterna, tårarna kör rally ner för kinderna på en och man till slut kramar sig själv i brist på någon annan att gosa med.
Det blev alltså en omgång i soffan med den mest hopplösa (och ändå så underbara) kärlekshistoria som mänskligheten har behövt stå ut med. Lite grann inser jag också att det nog är därifrån jag hämtade inspiration och satt upp riktlinjer för hur min “sanna kärlek” skulle vara.
Kanske inte fullt så hårig, men ni som har vuxit upp med serien (Skönheten och Odjuret alltså) eller sett den senare förstår nog ändå vad jag menar.
hur svårt ska det behöva va?
Egentligen är det ju inte svårare än så här, men trots det misslyckas jag totalt. Även om pilarna är övertydliga hamnar jag fel! Möjligen kan man säga att jag lyckas göra fel, trots att instruktionerna är så superduperenkla att t.o.m. en idiot skulle fixa det. Om jag då inte ens fixar det en idiot klarar av, vad gör då inte det åt självkänslan.
Så enkelt det borde vara. Så då är det väl bara att ta om det en gång till, och en till, och en till. Gör om, gör rätt endera tills jag lyckas eller till det att jag accepterar att jag är en idiot.
fula knep och frihetsberövande
Jag tror de flesta har hört talas om dem någon gång i sitt liv. Kanske har det dykt upp som en moralfråga och ett dilemma i någon film som visats. Kanske har du någon gång hört om någon på stan där du bor som gjort det, eller kanske du rent av känner någon som passade på och lyckades, eller möjligen misslyckades.
Jag pratar nu om kvinnor som “råkar” bli gravida och sedan använder det som slagkraftigt argument, vapen, trumfkort (kalla det vad du vill) för att binda en partner till sig. För visst är det väl fortfarande lite skamligt för män att lämna kvinnan de gjort på smällen och än mer så det lilla barnet. Det som inte ens bett om att få bli till men som skulle bli utan en förälder om de bara struntade i allt och lämnade kvinnan att klara sig själv? Eller är det kanske något som bara fungerade när mamma var ung? Nja, så var det nog.
De ränderna verkar väl vara på väg att gå ur, yngre generationer män verkar inte ha ett lika naturligt förhållande till det resonemanget som man kan anta att äldre generationer har haft. Men jag har ändå förstått att det fortfarande finns kvinnor som resonerar sig fram till att det borde fungera utifrån vad de vet om mäns dåliga samveten. Jag har aldrig lyckats med det. Varken resonera eller agera. Jag har aldrig kunnat vara tillräckligt respektlös i fråga om att beröva en annan vuxen människa sin frihet för att stanna hos mig, och definitivt inte på det sättet.
När jag sedan inser att frihetsberövandet är det som fått mig att verkligen inte ens gå nära tanken inser jag också att det är just det jag är mest rädd för själv. Att bli berövad min frihet. Att bli sittandes med rapporteringsplikt till en annan vuxen människa, som om jag själv inte vore vuxen eller har rätt att välja vad jag själv använder mitt liv till, vilka vägar jag går hem, vem jag väljer att prata med om vad osv.
Om jag som nu sätter ord på det så här är det inte svårt att se varför jag är ensam. Det är inte ens nära otolkbart. Jag är livrädd när det gäller just det, att förlora min frihet. Min frihet att själv få välja och bestämma över mitt eget liv. Min frihet att få göra saker utan att behöva försvara, förklara och argumentera med någon om varför jag gör, eller om jag ens borde få göra som jag gör. Någonstans har jag alltså fått för mig att i en tvåsamhet får jag inte längre bestämma, min autonomi hotas.
Korkat! Så vitt jag vet, om jag utgår ifrån sunda resonemang, fungerar det inte så. Tvåsamhet är något annat än ägande, inte en fråga om att en har makt eller äganderätt över den andre. Tvåsamhet är ett aktivt samarbete. Men min rädsla ser inte det där. Min rädsla går inte att resonera med på det sättet.
Så kanske är det så att det bara finns ETT enda alternativ kvar. Någon får ta till det där respektlösa, urusla knepet som kvinnor använt sig av i tid och otid för att snärja någon i en relation. Någon får helt enkelt se till att göra mig på smällen.
Då kanske jag fattar att jag måste våga finnas kvar i relationen – ett tag i alla fall.
behovet av frihet
Hinner egentligen inte just nu, men vill så gärna skriva en lång post om min känsla av frihet. Kanske kan en dikt (berätta inte för någon nu hur illa jag egentligen tycker om dikter – speciellt mina egna) jag skrev för elva år sedan få lägga en grund. Kan det möjligen tänkas att man kan se behovet av frihet bakom orden?
Jag vill inte behöva dig. Jag vågar inte behöva dig.
Jag kommer aldrig någonsin kunna ställa mig upp och säga:
“Se mig! Det här är JAG!”
Inte så länge jag behöver dig. Inte så länge jag “behöver” någon.
Så snäll du, var inte bitter och ledsen över att jag inte behöver dig
Gläds istället
då jag finns hos dig av en så enkel orsak som egen fri vilja.
Var glad att jag finns hos dig
och vet att det är för att jag VILL.
Vet att det är för att jag älskar dig.
Inte för att jag känner mig tvingad att vara här,
utan för att jag själv har valt det.
För andra betydelser, se Kram (olika betydelser).
En kram är en fysisk omfamning av en annan person med armarna. Kram är en form av beröring.
/ …. /
Kramen kan också vara ett sätt att ge tröst och trygghet åt en annan varelse. Denna användning har stöd i vetenskapliga undersökningar om samband mellan lugn och beröring.
Det är iaf vad wikipedia påstår när man söker på kram. Sen är det förvisso allmänt känt att man inte ska lite på ALLT som står på wiki, utan snarare ägna sig åt hårt granskande av ursprung, vara källkritisk osv.
Men en kram är likförbannat en kram, oavsett hur noga man granskar och har synpunkter på källan, och idag var det ungefär det enda jag verkligen behövde för att orka vidare. Den behövs fortfarande.
Nu får vi helt enkelt se om jag orkar…
jag behöver bestämma mig
Eller snarare, jag behöver bli bättre på att ta beslut och sedan också agera på dem. Som det är nu tar det mesta för mycket energi. Jag vågar t.o.m. påstå att jag själv är min största energitjuv. Livet, tiden, rinner genom fingrarna på mig och ju mer som rinner bort desto mer ledsen och frustrerad blir jag.
Ska man förenkla det hela än mer behöver jag helt enkelt sluta vara rädd för att ta fel beslut. För visst är det så att en hel del beslut är oåterkalleliga. Å andra sidan är det faktiskt lika oåterkalleligt att inte ta ett visst beslut. Och vem vet, kanske blir konsekvenserna av det betydligt värre än att konstatera att beslutet man ville ta, och tog, förvisso blev fel – samtidigt som man kan konstatera att världen gick inte under av det.
Idag tog jag t.ex. fel beslut. Hade jag ramlat in på närmsta frisersalong och vägrat gå därifrån förrän de åtgärdat problemet hade jag sluppit komma hem med mitt skatbo ännu en dag. Det där oförklarligt, konstant närvarande trasslet som kommer få mig att gråta innan kvällen är slut.
inte den som ringer
Vem ringer du när olyckan är framme?
När det där fruktansvärda som absolut inte fick hända ändå händer. Tillvaron går sönder, faller i bitar och inget längre känns verkligt. När du inte har någon makt att göra det ogjort utan istället måste söka stöd hos någon annan för att överhuvudtaget kunna andas eller ens orka ta dig framåt. Vem ringer du då?
Med den tanken bläddrar jag igenom kontakterna i min mobiltelefon. Stannar till på varje nummer och funderar på scenariot, den där situationen när man omöjligt kan orka hantera allt själv. Skakar på huvudet, biter mig i läppen och bläddrar vidare till nästa. Gör om samma procedur igen och igen och igen… Till slut är jag tillbaka där jag började. Alla poster, alla namn, alla nummer har passerats. Jag hinner tänka att det kanske är därför ingenting så omtöcknande händer, åtminstone inte här. Kosmos vet och förstår, drabbar de som har ett enormt stöd att landa i hårdast av oss alla.
Det måste vara så det är.
ett möte jag saknar ibland
Han föll in i min medvetandesfär förra året. Eller snarare klampade in och tog plats. Det visade sig ganska tidigt att vi har en del likheter.
Ingen av oss tycker om att göra krångliga avstickare när vi är ute och kör bil. Om det är för krångligt att ta sig av huvudvägen för att stanna och äta, så låter han antagligen bli, precis som jag. Så att köra raka vägen hem och gå och lägga sig hungrig är ett gångbart alternativ i fler fall än sällan.
Jag har en ovana att låta fingrarna vandra över huden, utan att jag direkt reflekterar över det. Så när ruvor eller annat ojämnt stöts på under fingervandringen pillas det bort i den mån det möjligen går. Det kan bli ett ihärdigt pillande ibland. Det visade sig att han delar det med mig. Så ihärdigt att han inte bara pillade på sina egna ruvor utan fortsatte, när vi satt nära varandra och pratade, med att pilla på mina. De flesta hade åkt på en käftsmäll i det läget, men inte han. Jag misstyckte inte. Med just honom var det en accepterad närhet.
Det jag log mest åt var ändå är hur han klev in i mitt hem, hälsade med en kram och sedan direkt plockade upp ett ämne vi berört över MSN någon dag tidigare. Som om vi hade pratat om det i timmar och bara tog en kort paus för den där kramen. Som om det vore den mest naturliga sak i världen för honom att fortsätta berättandet precis där han slutade.
Dessutom fick jag känslan av att han förstod mitt språk. Så sällan som jag känner mig förstådd har jag ofta hunnit undra om det är jag själv som inte behärskar mitt modersmål. Att han bekräftar att jag har fel i min förtvivlade undran betydde så enormt mycket.
Som om det inte vore nog löste han mysteriet med mina hopplösa fönster. De där som jag inte putsat en enda gång sedan jag flyttade in, just för att jag inte lyckats öppna dem helt. Nu är de putsade, åtminstone en gång. Det var egentligen pinsamt enkelt, jag borde nog ha kommit på det själv. Men så tycker jag väl kanske att det finns annat som är viktigare att fokusera på än att spendera timmar på att försöka klura ut hur man öppnar ett fönster fullt ut.
På ett sätt som inte riktigt går att beskriva blev han med ens så viktig. Någon som spelade roll för mig. Någon jag ville bry mig om. Jag trodde (och tror ibland fortfarande) ändå att han uppskattade att jag först och främst såg honom och inte den, för mig, helgalna och näst intill obegripliga omgivningen han lever i. Oavsett vad som händer, vad andra anser och hur världen byter klimat så uppskattar jag honom. Den han visat mig att han är. Att det sedan inte har tagit en livstid att nå den insikten är en bisak jag kan leva med utan att lägga för stor vikt vid det.
Vi är säkert lika på fler sätt. Men är det meningen att vi ska upptäcka det lär det visa sig i sinom tid. Det kanske inte ens är meningen. Vi får helt enkelt se. Jag har inte bråttom.