Från första ordet jag skrev var det här min ventil, där MINA tankar och hur JAG såg på det som hände MIG fick ord för att jag skulle kunna fungera någorlunda normalt.
I nuläget ses allt jag skriver som attacker mot andra och jag har därmed bestämt mig för att sluta. Det var ingen helt ny känsla, jag var på väg att ge upp en gång tidigare. Möjligen blir det också så att alla redan publicerade texter försvinner – om jag orkar.
Tack för den tiden ni har läst! Lev väl, var ni än är!
När jag inte når fram.
När varje ord som kommer ur min mun tas emot av mottagaren som om jag just utdelat ett knytnävslag i ansiktet.
När jag blir kritiserad över det jag säger.
När det enda jag kan göra för att inte missförstås och ofrivilligt skada någon är att vara tyst.
När min tystnad kritiseras och ges innebörder den inte själv håller.
När jag anses göra fel oavsett vad jag säger, inte säger, gör, inte gör.
När det enda jag har kvar är ett tvång att agera utifrån andras mallar på förväntade reaktioner i olika sammanhang.
När det är så.
Då vill jag helst av allt bara försvinna. Sluta existera så att jag med alla säkerhet inte kan förstöra någon annans liv, ens av misstag.
“Om din partner påverkas negativt och mår dåligt av att du behåller kontakten med någon som på visst sätt haft den plats som din existerande partner har i ditt liv nu, så tycker jag att det är anledning nog att avsluta kontakten med sin ex-partner.”
Jag läste det här hos en prinsessa och känner mig åtminstone lite förstådd av någon. Någon jag inte känner. Någon jag inte vet vem det är. Någon som inte vet något om mig. Men trots det ändå förstådd av NÅGON.
Nu önskar jag bara att de nära mig, de med makten att påverka situationen, också kunde tänka sig att åtminstone försöka förstå.
Jag vet varför jag inte längre ler när du säger dig vilja ge mig saker. Jag vet varför du inte får någon bubblande reaktion när du berättar vad för present du tänkt ge mig. Jag vet varför jag inte längre blir glad när du ställer produkter framför näsan på mig och säger “De här får du av mig!”.
Jag vet varför, men jag är inte säker på att det är rättvist att skriva ner det här. Inte ens om det nu egentligen handlar om att jag blir besviken när jag upptäcker att jag uppenbarligen missförstått orden, missförstått handlingarna och verkligen trott att det varit som du sa.
Att jag inte har förstått att “Det här får du av mig!” tre dagar senare visar sig betyda “Jag vill ge det här till XXXXX (annan kvinnas namn), jag tror hon skulle bli glad då.” om exakt samma föremål som tre dagar tidigare var till mig. Att jag i det blir besviken för att jag trodde det första var sant. Kanske är det konstigt, kanske är det inte så konstigt. Kanske borde jag förstå att du menade att det där var dina saker och jag kunde få dem OM du inte hittade någon annan att ge dem till.
Det är dessutom värre än nästa scenario som jag inte heller förstår, men ändå har lite lättare att acceptera även om det också är svårt.
“Jag tänker/tänkte ge dig xxxxxxxxx!” är så klart inget löfte, inte ens när det är en information som lämnas till drygt 800 andra människor. Den går alltid att avvärja med att pengarna inte räckte, att det inte fanns utrymme osv. Samtidigt förstår jag i det inte vitsen med att berätta vad jag skulle ha fått om du bara hade tyckt det var värt att spara in på något annat för att ge mig det. Onekligen tyckte du inte det var värt det.
Jag kan förstå det.
Det jag inte förstår är vad du önskade uppnå med att berätta om vad du hade tänkt (om du ansett mig vara värd det). Var det för att visa andra hur givmild du är? Var det för att skapa något för mig att bli glad över? Något för mig att se fram emot? Något jag sen får upptäcka var en illusion. Jag är inte säker på att jag klarar av för många av den sortens överraskningar. Det blir lite som att fylla 30 och få dagen förstörd flera gånger om. Att bygga förväntningar och hopp på de pusselbitar som serveras för att sen upptäcka att allt bara var luft. Jag mår inte bra av att bli så uppspelt av luft och senare få upptäcka att det i bästa fall var fråga om grus i skorna.
Fick jag önska skulle jag avsäga mig alla berättelser av karaktären “Du kommer få… “ Jag skulle hellre bli överraskad med att få något direkt i handen, mötas av upplevelsen direkt om det nu är frågan om det snarare än en produkt. Skulle troligen föredra upplevelsen för att när den väl är utförd är den trots allt MIN, något Du gav MIG!
Produkter kan ju trots allt ges bort igen, till någon annan, även efter jag fått dem. Det har hänt förrut. Det kommer ta lång tid innan jag slutar vara rädd att det händer igen.
Men det kanske inte är så konstigt att jag inte längre vågar bli glad?
Det är en konst i sig att inte delta i de krig andra för mot en. Ibland går det inte riktigt så bra som man önskar. Just nu pågår en del krig jag överhuvudtaget inte har något intresse av att delta i.
Orsaker?
Kan tänka mig flera.
En av dem är helt enkelt att jag inte känner något större behov att försöka rättfärdiga mig från anklagelser kastade av människor jag inte har något trängande behov eller intresse av att ha i mitt liv.
Så, ni får helt enkelt kriga vidare – utan mig.
Det var någon som satte ord på min åkomma idag. Tydligen kallas det för prokrastinering.
Så istället för att få gjort det jag ska och vara taggad och förberedd för tentan imorgon sitter jag nu handlingsförlamad och gråter.
Mer än så lär inte bli gjort idag. Räknar inte ens med att äta något.
Jag har fått se några av dem. Ju mer tid som går, desto fler får jag se. Ju fler jag får se, desto mindre förstår jag nuet.
Alla är uppenbarligen vackra, inga skönhetsfel någonstans. Ingen av dem har ett enda onödigt kilo på sin kropp. Alla följer skönhetsidealen vi ser i medierna så gott som varenda dag. Var och en av dem skulle kunna varit urklippt ur vilken kampanj för skönhetsprodukter som helst.
Tydligen räcker de inte där. En del av dem har verkliga karriärer. Hög utbildningen och bevisligen oerhört intelligenta. De jag inte vet hur det ligger till med är säkert också där, även om det än så länge varit osagt.
Alla är glada, sociala och attraktiva. Alla är snygga. Ingen har något som helst fel överhuvudtaget. Alla är så perfekta.
Just därför förstår jag inte.
Just därför är jag inte helt säker på varför nuet ser ut som det gör.
Valde han mig som inte är något av allt det där för att det skulle innebära mer rimliga förväntningar på honom själv? Är tanken att jag inte borde ha några höga förväntningar på någon annan i min närhet eftersom jag uppenbarligen inte är kapabel eller har de fysiska förutsättningarna som krävs för att leva upp till dem själv.
Ju fler som introduceras för mig, på ett eller annat sätt, desto mindre förstår jag av nuet.
Är jag tröstpriset?
När något helt säkert är på ett visst sätt gör man generellt sätt bäst i att visa upp det precis med sådan säkerhet och bestämdhet som motsvarar att det helt säkert är just så och ingenting annat.
Det sparar in både missförstånd, demonmatande och annat onödigt, för att inte säga otrevligt. Svårare än så är det inte.
Genom att däremot tassa runt ett ämne (för att man vet att det kan vara känsligt) som katten runt het gröt, linda in det i bomull och luddigheter istället för att bara dra upp rullgardinen och visa hur det ser ut gör man sig själv mest en otjänst. För i allt det där tassandet, luddandet och annat oklart lämnar man utrymme för spekulationer. Oklarheter som i någon otillräckligt informerad mottagares processor omvandlas till tydliga tecken på just de där demonerna som ligger rädslan närmast. Det sker på mindre än en nanosekund. Instinktivt. Finns ingen möjlighet att hindra det. Inte en chans att stoppa frågorna om Varför något framställs så luddigt, som om det ligger något bakom som måste bevaras hemligt.
För om det inte fanns något att dölja fanns inte heller någon orsak att i något led agera som om det gjorde det! Eller hur?
Spekulationer är livsfarliga. Mest för att de har sådan oerhörd destruktiv kraft och kan ta död på det mest underbara på nolltid. Skapa stora kratrar i en tidigare obefläckad yta. I och för sig blir kratrarna än större om där sedan tidigare fanns rispor i ytan.
Men också desto större anledning att hålla sig till den seriösa, bestämda, trygga och sakliga vägen som visar att det inte finns något att dölja.
Kärlek borde vara så oerhört enkelt.
Att vilja varandra väl.
Att stötta sin älskade och dennes individuella processer, på de sätt man kan. Att glädjas med honom eller henne när mål uppnås och den personliga utvecklingen går framåt.
Att vilja spendera tid tillsammans.
Att vilja skapa ett liv tillsammans. Att vilja uppleva tillsammans. Att dela erfarenheter och bygga gemensamma minnen för framtiden. Minnen som ger den där härliga grunden att luta sig mot senare i livet när förmågan att skapa nya upplevelser så sakteliga begränsas.
Så varför verkar det senare så väldigt svårt? Är det något i det som anses vara annat än kärlek, något som gör att det istället skapar motvilja?
Jag önskar att det vore lika självklart som kärleken borde vara enkel.
Kanske önskar jag fel?
Av yttersta hänsyn till min omgivning är det nu slutventilerat, både här och på de håll där jag mer frekvent låtit mina tankar och funderingar andas den senaste tiden. Att det varit fråga om just mina tankar och funderingar är inget som förmildrar omständigheterna enligt de som anser sig ha tolkningsföreträde och jag har därmed kommit till slutsatsen att det enda som går att göra är att sluta, sluta tänka och fundera öppet.
Om detta åtslutande av ventiler senare visar sig få någon skadlig åverkan på ett eller annat sätt som jag i dagsläget inte kan förutse kan jag bara beklaga.