En inställd begravning

Posted on by
Reply

Det var aldrig meningen att den skulle dö. Inte så som den gjorde. Så som den tvingades att göra i en stund när jag som mest hade behövt den. Det var omgivningen som tvingade mig att lägga ner, att sluta mig inåt och bära på allt som var tungt så att jag näst intill höll på att förgås av det istället för att få lätta på trycket, bearbeta sorgen och åtminstone försöka se ljusglimtarna. Så jag har bestämt mig för att skjuta upp begravningen av den här bloggen.

Den omgivningen som krävde det då är numera på avstånd. Mest hela tiden. Både i tid och geografi. Jag hade växande ljus inom mig redan när mörkret och sorgen kom indundrandes med pompa och ståt med löften om undergång. Tack och lov för det! Mitt lilla, växande ljus. Min kärlek som jag redan sörjt klart och förlikat mig med att jag aldrig skulle få möta. Då när mörkret var som mörkast, i samma stund talade hon om att hon fanns och var på väg. Jag kan inte annat än älska henne villkorslöst för det och för att hon är den hon är. Min älskade dotter!

Hon kom inte heller ensam. Kort efter (inom 3 år) hade hennes två bröder också anlänt. Livet omger mig av små ljus även under de mörkaste månaderna av året och det finns än en gång en framtidstro. Det finns skäl att kämpa för ett bättre, bekvämare liv. Det finns skäl att vidareutbilda sig och inte med tungt sinne tänka att “det är ändå inte lönt, jag är för gammal för att någon ska vilja ha mig.” Det finns så oerhört många skäl att spola ner den tanken i toaletten och nu är det gjort.

Mina tre små motivationsljus i livet växer och ger hopp om allt. Framför allt motiverar de mig till att bli ett bättre jag, varje dag. Så nu börjar karusellerna rulla. Utbildningen är i full gång. Jakten på lämplig praktikplats har börjat. De politiska förtroendeuppdragen börjar rulla in. Det är inte så många “ska bara…” kvar på listan även om det finns en del.

Det jag med glädje begraver idag är den gamla subkategorin “Barnlösheten” och vem vet, kanske dyker “Barnen” upp som en ny kategori så småningom. Beror helt på hur mycket jag vill dela med mig av deras upplevelser och äventyr. För övrigt så mår #jeflakatt alldeles ypperligt.

Det blev inget rött hus med vita knutar.

Posted on by
Reply

Så kan det gå. En del drömmar förblir drömmar. Sen är jag inte så säker på att jag någonsin drömt om ett rött hus med vita knutar. Det låter aningen för traditionellt för min smak, eller möjligen aningen för svenskt?

Det blev istället ett grönt hus med röda knutar. Sen får vi väl se hur lång tid det tar innan vi byter färg på det. Men nu återstår att se vad som kommer först, flytten eller lillebror den yngre. Logiken säger flytten (med 20 dagars marginal) men helveten har frusit till is förr, om jag har förstått det hela rätt.

Var är du, min chef?

Posted on by
Reply

Du sitter förmodligen upptagen i något viktigt möte just nu, men om jag inte hittar dig först så kanske du först hittar det här, och kan tänka dig att höra av dig när mötet är slut.

Om några få år tar jag över ansvaret som redovisningsekonom hos dig. Förmodligen så är din nuvarande ekonomiansvarige den bästa du kan tänka dig men lite i drömmarnas värld och har så smått börjat planera sin pension. Du kommer alltså även i fortsättningen ha en ekonomiansvarig som stortrivs med sitt uppdrag, men samtidigt inte är rädd att vare sig delegera, eller vara behjälplig med andra funktioner. Så redan idag kommer du anställa mig att jobba ca två dagar i veckan med er löpande bokföring, se till att jag är med vid bokslut och på så vis hinner vi lära känna varandra lagom till det är dags att ta över.

Vi kommer givetvis samarbeta i flera avseenden när det gäller att utveckla verksamheten. Framför allt kommer jag vara till stor hjälp när det gäller kommunikation, mycket internt då det oftast är där det släpar, men också externt så att vi håller oss attraktiva för kunderna. Behöver vi dessutom strukturera en kundtjänst (kanske även en orderhanteringsenhet, beroende lite på vad för verksamhet vi nu håller på med) och få den så effektiv som möjligt har jag både idéer och erfarenhet som gör att vi kommer kunna hamna rätt på kort tid.

Finns det internationella förbindelser att vårda är det bara roligt, så länge de pratar engelska, då min italienska är väldigt bristfällig och jag inte pratar vare sig norska eller danska även om jag förstår mycket av vad de säger och de verkar förstå mig. Då jag redan tidigt i livet insåg att jag ville kunna många saker och ha “levt livet” har jag givetvis redan arbetat utomlands och sett skillnader och likheter med arbetskulturen och företagsklimatet vi har i Sverige.

Mitt samlande av livserfarenheter har inneburit att jag genom att jobba med många olika saker blivit analytiskt och problemlösande. Jag har under perioder i livet studerat för att dels lära mig något jag varit nyfiken på men framför allt för att fortsätta ta mig framåt, om än i en ny riktning när jag insett att positionen jag befunnit mig i stagnerat och inte på något sätt erbjudit utvecklingsmöjligheter. Jag har också kommit till insikt med vad jag vill och kommer trivas att jobba med så länge kroppen och sinnet håller.

Ingen kan allt.

Posted on by
Reply

Efter en hel del övervägande har jag bestämt mig för att ett tag framöver använda det här utrymmet till att presentera mig och låta er få ta del av vad jag vill i framtiden. Det är nämligen DET som är det mest intressanta, inte hur många av “rätt” sorts erfarenheter kontra “fel” sorts erfarenheter jag samlat på mig fram tills där jag är idag! Jag ska nämligen inte dit. Jag ska FRAMÅT!

Till att börja med tänker jag sticka ut hakan och konstatera att många arbetsgivare idag har väldigt mycket gemensamt med de flesta som simmar omkring på allehanda dejtingsidor på nätet.

De är alla små fiskar med stora ambitioner och en hutlöst lång kravlista (ofta så lång att de orimligt kan orka förflytta sig själva i någon som helst riktning på ett oproblematiskt sätt) som ingen normal människa kan leva upp till. Skulle nog någon mot förmodan ändå lyckats pricka in ALLA punkter på kravlistan är det faktiskt mest troligt att DU inte prickar in alla punkter på denna någons egen lista, varken som arbetsgivare eller potentiell partner i en mer kärleksfull relation.

Det absolut största problemet med de där listorna är ändå att de upptar så mycket tid och fokus, tyvärr alldeles för ofta på det som varit och är minst relevant, för att du ens ska lyfta blicken och se visionen, se vad som motiverar personen du möter att sträva framåt. Allt som oftast så hindrar den faktiskt från att SE vad som verkligen finns framför dig överhuvudtaget. Då listan ter sig lika viktig som en 1-årings snuttefilt, kommer du garanterat att missa det som verkligen är viktigt, ambitionen, visionen, motivationen och riktningen framåt.

Så precis på samma sätt som jag till sist valde en livspartner som har den förmågan, att SE, och var både beredd och villig att slå följe med mig i många, långa år framöver vill jag nu möta den företagaren, arbetsgivaren, affärspartnern(?), som är just så. Beredd att SE, lyssna och slå följe med mig. Jag har tänkt att vi ska ha riktigt roligt tillsammans. Givetvis ska det va lönsamt, lukrativt och i perioder kommer det så klart också va slitsamt. Men vi ska definitivt ha roligt, i många, långa år framöver. 

Om du inte alls kände igen dig i det sista stycket jag skrev, vill jag härmed tacka för besöket och hoppas du hittar sidor på nätet som är mer intressanta för dig.

Kände du däremot igen dig? Kanske t o m en aning träffad av texten, är det möjligen så att det är Dig jag söker. Titta i så fall gärna vidare på nästa sida och hör av dig sen. Jag vill så klart gärna veta vem du är och hoppas att du vill berätta det för mig.

Vad är du mest rädd för – egentligen?

Posted on by
Reply

Alla är vi rädda för något, mer eller mindre.

En del kanske är rädda för spindlar, ormar, djupt vatten eller något annat konkret. För andra handlar det mer om situationer, känslor och abstrakta saker som kanske inte ens inträffar så ofta men rädslan gör att man ändå tänker att det kommer kunna hända när som helst. Att man ständigt är på sin vakt.

Oavsett format på rädslan innebär det en form av funktionsnedsättning, ett hinder för personen ifråga att agera på det sätt han eller hon egentligen helst av allt önskar.

De flesta rädslor går tack och lov att träna bort. Men hur gör man det? För de mer konkreta rädslorna finns sen länge metoder, tekniker och oftast professionell hjälp att få om det skulle behövas. Förmodligen finns det för de senare mer abstrakta rädslorna också, samtidigt kostar det oftast alldeles för mycket för gemene man.

Eller det kanske det inte gör. Dock vet jag att det i pengar kostar alldeles för mycket för mig att ta hjälp av någon för att behandla de rädslor som i olika situationer förlamar mig. Det innebär att jag behöver hitta andra vägar att gå, för att inte förbli livstidsförlamad av rädslor. För att inte bli hindrad ifrån att uppnå det jag faktiskt helst av allt vill, och egentligen i grund och botten vet att jag är kapabel till.

Det är en jobbig resa. Det vore lögn att säga något annat. Vore det inte jobbigt kan det bara innebära att jag överhuvudtaget inte har närmat mig rädslan ifråga. För det är ändå det jag måste göra. Möta rädslan, hälsa på den, låta den få finnas där under tiden jag granskar den, ser vilka delar den består av och försöka förstå varför jag har den. Varje rädsla för mig är som ett fult gammal troll som sitter och kurar i mörkret under en sten. Först när jag tar ut dem i solen spricker de och försvinner. Så vad kan hindra mig från att göra detta?

Det enda jag kan komma på nu som hindrar mig är att vara så rädd för rädslorna att jag inte ens tar i dem. Försöker ignorera bort dem och hoppas på att de försvinner där under sin mörka sten i skogen. Enda sättet jag kommer kunna försäkra mig om att de försvunnit utifrån det perspektivet är att ständigt vistas i solen. ALDRIG mer sätta min fot i skogen igen.

Men är inte det också ett funktionshinder i så fall? Istället för att lyfta ut rädslorna låter jag dem begränsa mig än en gång..

Så den första och största rädslan att komma över, måste ändå vara just den.. att vara rädd för rädslorna!

 

Ord att fylla med mening

Posted on by
Reply

Jag är Guds gåva till människan.

Jag duger precis som jag är.

Jag älskar det jag ser.

Jag är värd att få finnas och jag är värd att lyckas.

Ingen annan människa är viktigare  i mitt liv – än jag.

 

(ord som burit mig framåt senaste månaderna)